En mörk morgon i februari korsade jag Floras kulle på min väg mot Röda havet. Som vanligt var min klädsel otillräcklig för den köld som pinat oss i veckor och mitt sinne speglade dagen, mörkt och kallt.
Då hörde jag en fågel kvittra. Var den galen eller visste den något jag inte visste? Hur som helst, spröd fågelsång ljöd ur det isiga dunklet. Det fick mig att undra, och förundras, vilket i sin tur gjorde resten av min väg lite mildare och skänkte den ett visst skimmer.
Nu har ljuset återvänt och kylan lindrats. Och det finns en uppsjö med fåglar som twittrar (de vill också hänga med) i träd och buskar. Och med bättre skäl till sång än den ensamma lilla dunboll som jag hörde i februari.
Jag har inte lyckats släppa tanken på den rackaren. Fåglar har väl inte för vana att sjunga i mörker och kyla. Var det ett rop på hjälp från någon i färd med att frysa och svälta ihjäl. Ville den lille gynnaren (jag såg den aldrig men föreställer mig den som liten) bara hälsa mig god morgon. Var den bara vansinnig, ni ska veta att galenskapen knackat på fler sinnen denna vinter. Men den mest tilltalande teorin är väl att pippi valde att jubla över livet trots de bistra omständigheterna, i trots mot frost.
Nåväl, jag lär aldrig få svaret och lika bra är det, nu kan jag välja mitt eget. Och nu sneglar jag på en bok om svenska fåglar, en bok som ger hörbara prov på deras sång. Eftersom mina kunskaper där är ytterst begränsade skulle jag ha nytta, och glädje, av den boken. Den skulle lära mig skilja mellan hur en entita och en trädkrypare gnolar - i dag är jag glad om jag kan sära en korp från en lappuggla.
Men någon fågelkännare blir jag aldrig, det saknas tid. Man kan inte vara nörd med många passioner samtidigt, den tid det tar att leva i nördriket gör det omöjligt - dygnet har bara så många timmar. Jag avslutade för övrigt min karriär som nörd redan i unga år (så är det och inga kommentarer!). Den inrymde inte fåglar, även om fjädrar spelade en stor roll - min vurm var indianer.
Jag kan ännu namnge 50 stammar och även peka ut var de levde, en kunskap jag haft stor nytta av genom livet. För vem vill inte veta var pawnee odlade sin majs och i vilka skogar lakota strövade innan de fick hästar och flyttade ut på prärien.
Intresset för min röde broder kom samtidigt som jag lärde mig alfabetet. Men dessförinnan bläddrade jag i en serietidning som ägdes av vännen Boris. Den var i fyrfärg och där förekom halvnakna människor av ovanlig hudfärg (gissa vilken). Att jag på den tiden bodde i byn Rödvattnet tror jag inte har med saken att skaffa. Jag blev i alla fall helt fascinerad och bläddrade sönder tidningen på kort tid, till Boris förtret.
Nu ville jag snabbt lära mig läsa för att ta del av allt som fanns tryckt om indianer. Min mor, som var lärare, vägrade dock undervisa mig - "då får du inget att göra i skolan, du får det jättetråkigt där" var hennes motivering.
Jag misstänkte dock att hon bara delade min oro, att jag inte kunde lära mig läsa - det verkade oerhört svårt. Matematik däremot, den verkade simpel. Håhå, vilken självkännedom - jag som inte kan räkna till tio utan att ta av mig skorna.
Jag blev alltså en läsare vilket gav mig mycket. Inte minst ett stort förråd klichéer, fraser, plattityder, floskler, och schabloner. Men blev jag en bättre människa? Tveksamt. För som lakotan Standing Bear konstaterade redan 1850 "Människans hjärtan hårdnar när de skils från naturen". Tur då att en liten befjädrad broder kan mjuka upp det då och då, när det som mest behövs.