Jaha, det är något vi misstänkt länge men så fick vi det bekräftat - politik är inget man ska syssla med på heltid. Avslöjaren riksdagsman Tomas Bodström menar att politik är ett uppdrag, inte ett jobb. Han lever som han lär; utan att ge avkall på lediga kvällar och helger klarar Bodström uppdraget i riksdagen (hmm) samtidigt som han arbetar som advokat och skriver deckare. Och varför ska inte han få skriva deckare, alla andra gör ju det. Snart är det väl bara kung Carl Gustaf som inte gjort det. Men han lär vara på gång - "Natten då slottsvinet surnade" är visst arbetsnamnet, en riktig rysare enligt uppgift. Tillbaka till ämnet, Bodströms lite troskyldiga tillkännagivande reser frågor. Riksdagen är alltså ett uppdrag som ska skötas vid sidan av ett civilt jobb - en sympatisk inställning som ligger i linje med den ursprungliga tanken med politiska förtroendeuppdrag. Men varför ska ett uppdrag på deltid avlönas som heltid? Varken Bodström eller någon annan ledamot med jobb och uppdrag utanför riksdagen ber om avdrag på sitt arvode för den tid de är på annat håll och släpar hem grädden till moset. Arvodets storlek - 54.500 kronor per månad exklusive andra förmåner - är inte avsett att väcka behov av andra inkomster, för att uttrycka det milt. Det är inte heller förenat med några krav på motprestationer, varken när det gäller närvaro eller arbetsinsatser. Tanken är att systemet är självreglerande, den som inte tar sitt uppdrag på största allvar och inte sliter hårt för sina väljare blir inte heller omvald. Och det fungerar ju utmärkt, väl ... Men spelar roll, den politiska makten har ändå lämnat riksdagen och flyttat till partihögkvarteren. Ett kommunalråd i Haparanda har betydligt större makt än en riksdagsledamot, bara mindre betalt och mer att göra. I den ständiga debatten om politikernas förmåner sägs det ofta (och oftast av politiker) att höga löner och arvoden är en förutsättning för att locka dugligt folk till politiken. Goda råd är dyra. Jag tror att det är tvärtom, höga inkomster lockar folk till politiken av fel skäl. Finns det en köttgryta att samlas runt blir de trosvissa idealisterna snabbt bortknuffade av alla som vill smörja kråset. Politikerrollen har dessutom förändrats, från att driva sakfrågor grundade på ideologier och idéer om ett bättre samhälle så är våra folkvalda i dag en skara tomtenissar som samlar önskelistor. Det kallas att "lyssna till väljarna". Men om allt en folkvald gör är att rätta sig efter vad vi övriga önskar då räcker det med skickliga administratörer. Politik är att ha en vision om hur samhället ska formas och för det söker politiker stöd bland oss andra. Uteblir stödet får de väl intensifiera sina ansträngningar eller lägga ned. Men förändra budskapet ... nja, det känns inte trovärdigt. Men i dag kan det låta så här när en modern partiledning har strategimöte: "Trots intensiv opinionsbildning verkar inte folk anamma vårt budskap om att endast vänsterhänta kan få del av våra skattemedel. En stor majoritet av väljarna ser ut att helt förkasta vår politik på den punkten. Jag föreslår att vi reviderar vår politik, varför inte driva den högst angelägna frågan om att enbart högerhänta har rätt till skattepengar? Alla är med, härligt. Jag tror vi hittat en vinnare, eller vad säger ni?" Ja, vad säger vi.
