Jag promenerar till och från jobbet. Det låter mer imponerande än vad det är, sträckan är bara runt 1.500 meter och det är ju inte mer än vad man bör klara även om man är lat och det är kallt eller regnigt. Det finns kläder och jag är inte gjord av socker.
Under gångtiden är jag sällan uppmärksam på vad som händer i omgivningen; fokus ligger mer på allt som cirklar i skallen. Det kanske också låter mer imponerande än vad det är för det är varken särskilt djupa, kloka eller djärva tankar som snurrar bakom mitt pannben, inte ofta i alla fall. Det är mer en form av vindröjning med sortering av vad som ska kastas på tippen och vad som ska sparas. Att en del kastas av misstag och att annat som märkts "spara" ändå försvinner är en annan historia.
Men detta gör att min uppmärksamhet på omvärlden kan vara lite bristfällig. Och det finns fler än ett tillfälle då jag får tacka bilarnas utmärkta bromsar och bilisternas goda reflexer för att jag kan sitta här och plita ned dessa rader.
Min vana att korsa gator när och där det faller mig in bidrar också till att höja både spänning och blodtryck i omgivningen. Men när jag var yngre ansågs det coolt att leva lite farligt och det sitter väl i.
Men även om sinnesskärpan är skral så kan jag inte undgå att notera hur folks beteenden i trafiken förändrats. Vid tolv års ålder fick jag en kurs i stadscykling i min dåvarande hemstad Örebro. Jag fick lära mig filkörning, stopp vid röda ljus etcetera - kort sagt en fullständig utbildning i hur man kör i stadstrafik. Vilket var helt på sin plats, vi cyklister var ett fordon bland andra på gatorna och följde samma regler - cykelvägar var inte uppfunna. Och att cykla på trottoaren var strängt förbjudet, den var reserverad för gående. De enda hjul som fick finnas där var de som satt på barnvagnar, rullstolar och rullatorer.
Rätt rimligt kan jag tycka än i dag. Särskilt i Luleå där få cyklar på gatan, de som gör det är oftast män ur min generation och de bär väldigt sällan cykelhjälm. De kanske också växte upp med att det var coolt att leva lite farligt. Övriga då, lämnar de sina cyklar vid stadsporten? Nja, inte riktigt - häromdagen gick jag på en trottoar i en stillsam del av centrum. Ett svagt pling hördes bakom mig men som ni just fick veta är jag inte den mest uppmärksamme fotgängaren i vår stad så det undgick mig. Ett nytt pling följde samt en kvinnoröst: "Ursäkta, kan jag få komma förbi här?".
Jag vänder mig och ser en ung kvinna på cykel. Hon vill passera och jag är i vägen. Jag tittar på den två meter breda trottoaren där vi står och sedan på den åtta meter breda gatan intill, den är helt tom på all form av trafik.
Jag ser åter på henne, menade den här gången. Ingen reaktion, hon väntar på att jag ska flytta mig mot husväggen, vänligt och tålmodigt men utan att ta till sig min stumma hänvisning mot gatan.
Jag gör en gest mot utrymmet där, himlar lite med ögonen och anser därmed ha fått fram min poäng. Sedan flyttar jag på mig, lite demonstrativt dramatiskt. Jag belönas med ett "tack" och ett leende. Som följs av en smått triumfatorisk blick som säger: "du har fel, jag har rätt".
Jag håller inte med om det, även om Luleå inte är Örebro. Men cykelkulturen har säkert förfallit där med. Och cyklister på trottoarer är förvisso en bagatell jämfört med nästan allt annat i vår tillvaro, från döende världshav till korrumperade lotterikontrollanter. Men om man inte fick gny över tillvarons mer futtiga irritationsmoment vore man inte norrbottning, svensk eller människa.