Kommer ni ihåg när Hasse Alfredson skojade med Olof Palme ..."det hade jag inte en aaaaniiing om ...". Den monologen framfördes 1980 och efter det blev det bättre med politikers koll på den så kallade verkligheten? Nja, Palme åkte i alla fall T-bana till jobbet, i dag har många folkvalda aldrig haft ett jobb utanför politiken och få kan skilja en rubank från ett lockbettel. Det kan i och för sig inte jag heller men min far kan.
Det är synd om politiker. De förefaller så olämpligt rustade för att klara livet utanför sammanträdesrummen. Politikers vilsenhet i vardagen gör det befogat att utrusta dem med personlig assistent. Är det inte dags att larma ledsagarservice? Riksdagen kan ju åka på studieresa till England och lära lite hur de stora fotbollslagen där agerar dadda åt sina spelare. En del kan visst inte ens klä sig själva.
I yngre dagar hyrde jag en tvåa. Hyran var 710 kronor i månaden så ni förstår att detta var i den mörka tidsåldern före internet - ja till och med före TV 2 och färg. Men vi har ju inte vett att sakna det vi inte känner till och världen var vacker även svart och vit.
Nåväl, min hyra kan förefalla blygsam men var ändå för tuff för min inkomst. Jag ansökte om och fick hyresbidrag, runt 300 kronor i månaden. Efter en tid sökte jag om förlängning men fick avslag. Min inkomst hade stigit en smula under året och tillräckligt för att passera tröskeln in till Inga Bidrag (en sträng dam).
Efter en tid kom besked om att jag måste återbetala hela bidraget. Det muttrades även om rättsliga åtgärder. Jag hade missat kravet på omedelbar inrapportering av minsta förändring av inkomsten. Visst var jag både ung och osäker på reglerna men vad hade det med saken att göra, jag hade trots allt lyckats skaffa mig bidraget.
Det slutade med att kravet på återbetalning sänktes - från tolv till elva månader. Beloppet var svindlande för mig men det löste sig, jag fick en avbetalningsplan och havregryn är billigt. Och jag fick skylla mig själv.
Ni förstår säkert varför ni får denna historia till livs just nu. Sensmoralen är enkel: misstag görs av alla - hög som låg, luttrad som nykläckt. Men felet är vårt eget.
Politiker är valda för att klara alla våra gemensamma göromål i vårt ställe. De ska se till att samhället fungerar vilket kräver en del beslut. Och det är vad politiker är bra på, beslutsfattande. "Nu tog vi ett viktigt beslut", säger de ofta (själv)belåtet. Men räcker det - har vi inte alla känslan av att en hel del beslut, tja ... inte blir ... inte åstadkommer ... inte leder någonvart.
Det påminner om när jag sitter på altanen och tittar på de flagnande fönsterluckorna och plötsligt bestämmer: I dag ska luckorna målas! Och så blir jag sittande fullt tillfreds över min beslutskraft. En stund senare går jag ned till stranden och tar mig ett bad.
Nästa sommar uppmärksammas jag på av min kära att fönsterluckorna är omålade. Vad, säger jag förvånat - det finns ju ett beslut på att de skulle målas om för länge sedan.
Jag tillsätter en utredning om vad som gått fel. Det betyder det att jag frågar min kära varför fönsterluckorna är omålade trots ett entydigt beslut om motsatsen. Men hon bara suckar, hämtar en burk med vit färg och börjar måla.
Jag tolkar det hela som ett resultat av oklara beslutsvägar och gör en minnesanteckning. Här krävs en rejäl genomlysning av hela problematiken. Efter det kraftfulla ställningstagandet känner jag mig åter nöjd och (själv)belåten. Var är min altanstol?