Livstycken: Ingen nyttjar tummen längre

Vi har fått blåtand, blåstråle, fejsbok och twitter. Nät är inte längre bara något som ger spindlar frukost, eller fiskaren rökt sik. Folkhemmets grundstenar - TV i vardagsrummet, elspis i köket och telefon i hallen - är ersatta av små ting vi alltid bär med oss och några tuggor i farten. Om det berikar våra liv är upp till var och en att svara på, det påverkar i alla fall hur vi lever och samlever. Den utvecklingen går snabbare och snabbare, särskilt hur vi tekniskt kommunicerar budskap mellan varandra. Men frågan är om inte de förändringar av transporter och konsumtionsmönster som kom under förra århundradet påverkade oss mer - farfars värld förändrades mer mellan hans födelse och död än min kommer att göra, eller mina barns. En eller 162 kanaler spelar inte så stor roll - man kan bara nyttja en i taget. Mot det ställer jag bilen, flyget och löpande bandet. En brasklapp, om vi alla brinner upp på grund av klimatförändringen har jag fel. Men då får jag leva med det ... I samma takt som vi tvingas förhålla oss till allt nytt försvinner annat ur vår tillvaro. Nu talar jag inte om sånt vi förmodligen är mer betjänta av att slippa; som stupstocken, fattighjon, böldpest och barnaga. Men vi förlorar även sånt som jag och många andra sörjer. Och då tänker jag inte i första hand på rullbandspelare och polotröjor utan på ting och fenomen man inte saknar förrän de är borta. Till exempel, var finns alla liftare i dag? Jag ser dem inte längs de vägar jag kör i alla fall. Förr liftade nästan alla, det var det mest naturliga sättet att förflytta sig mellan A och B. Inte främst för att man saknade bil utan för att det gick fort och var bekvämt, man behövde inte bry sig om turlistor, klockan eller börsens storlek. Och man blev alltid upplockad, förr eller senare. Jag liftade en gång från Göteborg till Gammelstad på 22 timmar med sju fordon, och blev då även bjuden på mat. När jag själv var bilburen var det en hederssak att plocka upp liftare. Jag skriver var, de finns ju inte mer. Men ser Ni en luggsliten typ vid vägkanten med tummen i vädret så förbarma Eder, det kan vara jag. Och varför finns det inga barn i skogen längre? Handen på hjärtat föräldrar, om er sexåring ber att få låna yxa och såg för att bygga kojor i bushen, vad säger ni då. Det finns mer som försvunnit från kartan: Spontana besök, krocket, onåbarhet, trädklättring, filmmanus och kalvdans. Men även ord försvinner. Vem nyttjar i dag verben bulta, snöra, skvittra, kuta, söndra, palla och pulla. Hört talas om gotta, tjeva, slecka, smogen och att vara lämmen? Inte? Ni är antingen uppvuxna på annan ort eller för unga. Men det som vägrar försvinna är de föremål och byggnader som skapades innan det fanns ett bäst-före-datum för allt som tillverkades. Vissa saker var så välgjorda att man fick lägga ned tillverkningen, när alla köpt varsitt exemplar kunde de inte sälja fler. Oj, utrymmet är nästan slut och jag måste infoga något begåvat för att inte framstå som en odräglig "det-var-bättre-förr"-typ. Äsch, jag ids inte ens försöka.

Livstycken: Ingen nyttjar tummen längre

Vår tillvaro utökas med nya företeelser, uppfinningar och föremål.