Helgen där emellan var ett enda töcken av solglitter, vatten, värme, ljus och glada nunor. En enda ledig helg? Nej, det har faktiskt förflutit hela fem veckor sedan sist men jag måste checka almanackan för att få den saken bekräftad. Och ute blåser och regnar det och sånt slipper man ju på semestern.
Men vad hände - 35 dagar sammanrörda till en bottnisk pytt av dofter, smaker, syner och ljud - gasigt brunnsvatten, lent vin, nattvila i brasrök, flyguppvisningar på smala svarta vingar, älvens ständiga bakgrundssorl och Lunas parad av möss- och sorkkadaver. Samt det smekande svala vattnet mot min brännheta flagnande hud, om vattnet så är bräckt och lite grumligt eller sött, klart och naturligt jacuzziporlande.
Trettiofem dagar, alla tillbringade i Norrbotten men få i Luleå. Jag inser att våra tillhörigheter samt en del föda och dryck nu ligger spridda i minst fyra olika läger. I stugan vid flytbryggan som tärnorna dyker från, i det gamla undantagsrummet på vinden med utsikt över grönt och blått, i den lilla kammaren som trängs mellan röda väggar.
Och så lägenheten förstås där allt vi äger förefaller vara utkastat över golv, soffor, stolar, sängar och bord - hoprört i en oupplöslig härva av rent, påbörjat och akut otvättat. Under soffan skymtar ett dryg månadstjockt lager av damm. Den härvan lär väl få sin lösning under de närmaste dagarna, eller inte - jag stänger dörren och flyr till skrivbordet med utsikt över Skutvikens lindrigt friska vatten där stulna cyklar rostar i bottendyn (lättare tjänstgöring denna vecka, chefen om jag får be ...).
Ja, vad ska man säga ... vilken sommar. Den känns som en belöning för beslutet att inte lämna Norrbotten mellan sista maj och första september - här får du för din trohet och fasta övertygelse om att gräset är grönare här, inte där. Det finns ingen sittplats som kan slå dina utedass, det finns ingen skönare grillplats än de jag växlar mellan och det finns ingen playa som slår den sanddyn där jag tumlar runt i forsens lena vatten.
Myggen har varit skonsamma, bromsen nästan osynlig och att mina fötter vissa kvällar sved av svirron var lätt att överse med. Min gränslösa välvilja denna sommar omfattade även hantverkare, fiskbrist och bilkörning, företeelser som normalt kan få mig ur humör. Jag bemöter till och med det faktum att ledigheten nu är över med ett dödsföraktande flin.
Och sommarens väder, vi fick en riktig rotblöta i början så torkan därefter välkomnades av alla utom bär- och svamplockare. Men då dessa numera mest är importerade hör ingen deras klagan.
Utan dator och tv lämnar jag Yrno och Klart och tolkar vädret med hjälp av svalor och väderpinnar. De förra helgarderar med både djärvt lågsniffande och svindlande rymdfärder men pinnarna håller stånd mot lågtrycken med en kaxig och aldrig sviktande salut mot den blå skyn.
"The best things in life are free", sägs det och ingen har debiterat mig min sommar. Men högt värderad blir den under alla omständigheter, om den nu fanns och inte bara var en dröm från fredag kväll till måndag morgon. Snart blir jag väckt och utkastad från jobbet med orden "full dag, dags att gå hem!"
När kommer nästa? Vem har gömt semesteransökningarna? En repris, tack.