Livstycken: Klä dig och visa vem du är

Kläder har man för att inte frysa och ( i vissa samhällen) skyla sin nakenhet. Men tidigt i mänsklighetens historia fick kläder en annan funktion - det viktigaste blev att tala om för omvärlden, med eftertryck, vem man var. Den funktionen har kläder alltjämt och så finns det de som menar att utvecklingen går framåt. Jag tänker inte ge lektioner över klädesplaggens betydelse som statusmarkör genom årtusendena och hur detta växlat mellan kön, klass och samhällen. Och det ska ni bara vara tacksamma över, min klädkunskap är högst begränsad. Jag vet fortfarande inte vad en T-tröja med krage heter och retar gallfeber på kvinnor genom att kalla deras leggings för mamelucker. Men slår man upp leggings i en engelsk-svensk ordbok så översätts det med mamelucker, pantalonger och damsaker (eller var det damasker) - det är bara att välja. Jag minns ungdomens westernfilmer där kopojkarna under allt annat bar heltäckande ställ med gödsellucka vid ryggslutet. De hette leggings. Mitt starkaste minne av det plagget, förutom luckan då, var att det alltid fick sitta kvar när kopojkarna kastade sina kläder och sedan sig själva i ett vattenhål efter 111 dagars ritt genom öknen. Ja, och så hatten förstås - den fick också sitta kvar. Hatten är för övrigt ett plagg som för en tynande tillvaro. Detta trots tappra försök av mogna män att väcka liv i den. Men det känns oftast lite krystat och kvinnor i hatt är inget undantag. Keps och mössa är populärare men även en markör, lika stark som en biskopsmössa. Prelaten bär mitra, en bassist (varför just bassisten?) bär keps. Min klädstil präglades i en tid då det rådde ett genuint förakt för alla huvudbonader. Det sitter i än i denna dag. Men utöver mitt motstånd mot att täcka flinten kan jag klä mig i det mesta, men helst något jag haft på mig förut - nya kläder är alltid en osäkerhetsfaktor. Det innebär jeans, t-tröja (och så den med krage) som byts mot skjorta och kavaj. Ibland. Min kära blir störd om någon har samma plagg som hon, det kan förstöra hennes kväll. För mig känns det bara bra om alla män är klädda som jag, det känns tryggt. För kläder är även en markering av vår individualitet, det är därför alla klär sig likadant. Det låter som en paradox och ärligt talat - det är det också. Och ju mer du vill avvika från gängse klädkoder desto viktigare blir det vad du sätter på dig. Och vad du inte vill hittas död i. En vegan går aldrig i kavaj, en konstnär aldrig i kostym och en raggare aldrig i plysch. Grupptillhörighet skapar uniformer. Vem har ultrakort hår, skäggstubb, tatueringar på kroppen och ringar i örat. Jo, en ung hantverkare. Eller manchesterkavaj, t-shirt och märkesjeans med nya sneakers? En layoutare eller copywriter. Det är viktigt att vara cool men är man orolig för att ingen ska begripa hur cool man är det enkelt att visa. Det räcker med solglasögon och helst en mulen dag. Jag misstänker dock att de flesta är som jag, trivsel är ett par kalsonger. Som mest. Men vad denna klädkod markerar har jag ingen aning om. Den innebär även vissa påfrestningar på vänkretsen men i mitt fall löstes det med en insamling. För pengarna köpte de ett par boxershorts. För som kompisens fru sade: "om vi jämt måste se dig i kalsingar så ska de åtminstone vara snygga".

Livstycken: Klä dig och visa vem du är

Kläder är ett bekymmer. Det borde inte vara så men så är det och så har det alltid varit.