Kon kom långsamt strosande över hygget som om hon inte hade ett bekymmer i världen. Klockan var strax över sju och jag hade just slutat tro att något skulle hända, den älgrumpa vi såg skymta förbi i en rågång två timmar tidigare var nu lika osynlig som en fis i rymden.
Jag stod just och begrundade en bajshög som nästan hamnat under min stövel, högen låg mitt på den lilla skogsvägen och om jag inte vetat bättre såg det ut som om någon av mina jaktkamrater haft akuta magproblem tidigare på morgonen.
Men nu glömdes högen, den stora kon var på väg mot mig där jag stod helt öppet men med vinden på min sida. Hon var svår att se i motljuset, den låga morgonsolen fick hela skogen att se ut som ett disigt glitter, varje fuktigt träd var som översållat av små diamanter. Vackert men svårskjutet.
Men hon fortsatte obekymrat ut över hygget och verkade helt ovetande om de två dödliga hot som riktades mot henne - undertecknad och X-faktor, den senare var då helt obekant även för mig.
Jag gjorde min bästa imitation av Lots hustru (förstenad saltstod för er som slapp plugga bibel i skolan) och bidade min tid.
Jag har fortsatt att jaga trots att jakten är mer evenemang än vinstgivande verksamhet, mer naturupplevelse än lukrativ rörelse - ungefär som att betala en dyr helikoptertripp till en fjällsjö för att fiska till sig två dussin rödingar som sedan släpps tillbaka.
Men jag finner jakten klart karaktärsdanande, den spänner tålamodets gränser till det yttersta och bjuder snabba kast mellan förväntan och besvikelse. För att inte tala om alla timmar man inte har mycket annat att göra än att blicka ut över markerna och låta tanken löpa fritt. Då kan den pendla mellan tillvarons flyktighet till lockropen från den sista skinkmackan i ränseln.
Men åter till den lilla skogsvägen längs hygget i stora skogen. Kon fortsatte mot mig och jag insåg att om jag inte varit för lat för att montera kikarsiktet natten innan hade hon redan varit i ett hyfsat läge. Men skjutfältet förbättrades för varje kliv och det blev dags att osäkra.
Men det lilla klicket hörde kon och stannade. Vi stod blickstilla och tittade på varandra och nu var Lots hustru en discodansare i jämförelse med mig. Så hon lugnade sig och fortsatte mot den punkt jag bestämt mig för att klämma till.
Då tvärvände hon plötsligt och försvann i graciösa kliv tillbaka in bland träden. Att det var en skön syn var klen tröst - jag kände hur älgfilén hoppade mig ur munnen.
Men jag fick strax annat att bekymra mig över, detta i samma ögonblick jag insåg att det inte var mitt fel att älgkon skyndat i säkerhet.
Ett 100-tal meter ut på hygget stod X-faktor och glodde nyfiket - en björn som föreföll mer intresserad av mig än älgkon.
Jag vet att den fick skjutas men det var inte min första tanke, inte den andra heller. Jag stod på bar backe, utan älgtorn, bil eller back-up
i närheten. Och utan kikarsikte - "den gillar nog inte om jag skjuter den i röven", tänkte jag och bestämde mig för att låta bli. Men jag osäkrade igen - björnen kunde ju ha sina planer för mig. Jag förstod nu också vem som bajsat på vägen.
Så vi stod där och tittade på varandra en stund, Nalle och jag. Jag hann ge akt på min sinnesstämning och jag vill inte beskriva den som skrämd, snarare en blandning av säll och vaksam - det var ju trots allt min första björn.
Sedan kom vi överens om att gå åt skilda håll.
Jag får nog aldrig en liknande morgon även om osvuret är bäst. Och ibland är oskjutet bäst.