Det gamla folkhemmet kan liknas vid en gräsmatta. Den stora gräsklipparen såg till att tukta mattan och hålla allas tillväxt på en lagom, och framförallt, jämn nivå. Det funkade, vi hade ju tillräckligt och det hade även grannarna utan att vi missunnade dem det. Rikedom är både subjektivt och relativt - är det bara några få som har det bättre ställt känner man sig rik och påminnelser om att världen har så många fattigare förstärker den känslan. Men så hände något, jag tror allt började när en myndighet slog larm om att inte alla svenskar hade pengar nog att resa bort på sin semester. En sådan resa, helst utrikes, borde minsann alla ha råd med tyckte myndigheten. En sådan semesterresa borde räknas in som en del av livets nödtorft; en lika stor rättighet som mat i magen, kläder på kroppen, ett hem att bo i, sjukvård, utbildning samt pension. Myndigheten hävdade att det var en självklarhet - inte minst då alla som arbetade där hade råd med både en skidsemester i fjällen och en solsemester vid Medelhavet. Alla utom Lisa i växeln. Hon var ensamstående och lägst avlönad på myndigheten. Hon rökte en hel del och tyckte om att äta ute, matlagning låg inte för henne. Men Lisa var en god dotter som hjälpte sina föräldrar som inte hade det för fett. När Lisa såg, hörde och läste i media vad hennes arbetsgivare ansåg om livets nödtorft då grät hon. "Men jag då", snyftade hon ..."jag har ju aldrig haft råd att resa på utlandssemester". Så Lisa gick till sin chef på myndigheten, grät lite och upprepade sitt "men jag då". Chefen blev förbluffad och tillsatte en utredning. Den fann, efter elva månader, att Lisa faktiskt inte hade råd. Men om hon slutade röka och drog in på krogbesöken så skulle hon kunna unna sig en vecka i Turkiet. Inte bra nog tyckte chefen och höjde Lisas lön rejält. Bosse på bokföringen såg detta med viss förundran. Han varken rökte eller åt ute men hade trots det bara råd med en vecka i Bulgarien, vartannat år. Nu hade Bosse visserligen både båt och husvagn men det tillhörde väl också livets nödtorft, tyckte han. "Men jag då", sa Bosse till chefen. Som höjde Bosses lön, utan utredning. Nu blev det svängdörr hos chefen och på myndigheten talades det hela dagarna om vem som åkte vart på semester. Chefen fick bråda dagar och ångrade så smått myndighetens larmrapport om allas-rätt-till-semester-på-annan ort. Men lagt kort ligger, tänkte chefen och begärde högre anslag av regeringen. Myndigheten hade många anställda och de allra flesta var gifta och hade barn. De flesta hade föräldrar, släkt och vänner spridda över hela landet. Dessa kunde inte undgå att höra vad som skedde. De var snabba att anamma allt och och snart ekade "men jag då" över hela riket. Och den stora gräsklipparen fick justera upp höjden på klippningen, gång på gång. Men så en vacker dag blev gräset för högt och klipparen kärvade ihop. I dag är gräsmattan otuktad, tuvig och bitvis till och med obevuxen. Häromdagen berättade nyhetssändningarna att landets direktörer fått löneökningar med nära 20 procent de senaste två åren, i snitt nästan 50.000 kronor i månaden. Och att Margot Wallström får nya stora skattefria miljoninkomster. Jag öppnade fönstret och lyssnade till den unisona kör som steg ur gräsmattans djup: "Men jag då!".
