Nu har det nästan blitt blitt men de senaste dagarna kan man kalla kalla (den är gammal, jag vet, men vad gör man). Som jag nämnt tidigare är jag rätt ljummen till kyla. Eller det handlar snarare om hett hat.
Inte för att jag är frusen av mig, tvärtom tål jag kallt väder utan problem - rent fysiskt. Jag tar aldrig på mig långkalsonger om jag inte vet att jag ska vistas utomhus en längre tid. Och min kapuschong klarar gott och väl ned mot minus 20 innan mössan letas fram. Och det utan större nedisningar av vare sig knopp eller kropp.
Nä, min aversion är mental, kylan gör mig nedstämd och förlamad. På nätterna förnimmer jag den genom väggen, trots att mitt sovrum är varmt, och när sedan termometern i gryningen bekräftar min olust så skriker mitt inre: "gå och lägg dig igen, dra täcket över näsan och stanna där du är tills du hör det muntra ljudet av takdropp!"
Givetvis ignorerar jag vanemässigt rösten och sätter i stället på tevattnet och hämtar dagens tidning, något jag kan göra utan att behöva gå utanför dörren. Och det är ingen slump, det försäkrar jag er.
Och därefter tar man dagen vid hornen, precis som vanligt. Impulsen att bara strunta i allt tvingas ned i den växande säcken av tyglade impulser. Jag kan dock tänka mig att min reaktion är densamma, fast tvärtom, som hos thailändska strandförsäljare när solen gassar och kvicksilvret når plus 38. De suckar förmodligen de med men släpar sig ändå ut på beachen. Men vi är inte skapta för detta, arbete i extrem kyla eller hetta (rimmet oavsiktligt).
Det är ett utslag av mänsklighetens hybris att vi vägrar låta klimat och väder hunsa oss. Varken snöstormar eller översvämningar får påverka kommunikationer, arbetsliv eller fritid. Vi har inget tålamod med vare sig inställda tåg eller uppskjutna planer, inte om de orsakas av vädret. Det fanns en tid när vi saktmodigt väntade in rätt segelvind i veckor, i dag skulle vårt samhällsblodtryck aldrig klara en sådan påfrestning - det skulle bli generalstroke på direkten.
Jag är inte ensam om att undertrycka min naturliga ingivelse att stanna i sängen när kylan regerar, vi stretar på och låtsas som om det regnar. Så alternativet är kanske värre, en längre vistelse hemma när alla andra är på jobbet är också skrämmande. Den går ju inte att jämföra med reguljär ledighet, då man kan göra det man vill. Skolkar man från jobbet är man fjättrad (nåja) vid sängen. Efter två timmar där börjar det krypa i kroppen, oavsett hur god boken är. Då gäller det att hitta ny förströelse.
Det har hänt att jag tittat på dag-tv, och inte bara för att kolla textsidor och mina dyrt förvärvade fortbollskanaler. Nä, jag har gjort misstaget att se program från kanal ett till elva. Och det stod någon och lagade mat, eller tapetserade, i alla elva.
Det är inte så att jag helt missat de senaste årens maniska vurm för kokkonst och heminredning. Tvärtom, jag har lagt ned stor energi och uppfinningsrikedom på att undvika gojan, och med viss framgång må tilläggas. Det kan vara det som gjorde mig helt oförberedd på själva vidden av fenomenet, den nakne kocken är inte längre ensam - det finns ett helt nudistläger! Och vem hittar dessa ruckel som tänder landets alla timellare.
Jag äter och jag bor, det räcker gott. Att glo på andra som gör detsamma känns lika fängslande som när man som barn satt i kompisens kök och väntade när han åt mellanmål. Åh, är du inte klar snart så att festen kan fortsätta!