Jag besöker regelbundet Luleås bästa pressbutik för att införskaffa min månatliga dos av bildning inom de tunga kunskapsområdena rockmusik och fotboll. Då händer det att jag scannar de välfyllda hyllorna efter någon annat läsvärt. Det slår mig att medan det finns tio magasin om att vanställa sin kropp och lika många om att töja sin biceps så hittar jag endast två tidskrifter med ett innehåll som kan beskrivas som samhällsorienterat, upplysande och genomarbetat. Fler lär det inte heller finnas i riket. Samtidigt har det aldrig varit så lätt att finna fakta som nu - vi har en ofantlig fördel jämfört med kunskapstörstande förr i tiden. Jag är usel på matematik men det är bara att skriva logaritm i en sökmotor så får jag veta vad det (den?) är. Att jag sedan inte förstår vad som beskrivs är en annan femma. Eller tia, jag är som sagt inte så bra på siffror. Det är alltså lätt att hitta kunskap, fakta och kultur men trots det sjunker kunskapsnivå, bildning och intresset för de fina konsterna i snabb takt. Folkbildningstanken är död, i dag är det endast nöje som räknas för de arbetande klasserna. Och om allt du behöver veta (och mer än så) finns ett par knapptryck bort så saknas skäl att anstränga sitt minne. Problemet är väl att du inte hinner plocka fram din smarttelefon när frågan ställs i Vem vet mest. Bröd och rosor har förvandlats till pizza, chips, Robinson och Ikea. Rosorna vissnar men få ser det, alla är fullt upptagna av att stirra på en skärm, display eller varuhushylla. I dag stoltserar folk med att de aldrig öppnat en bok och tro får ersätta vetskap - om det så är tron på en högre makt, den stora konspirationen, zombies i kloakerna eller någons kokkonst spelar mindre roll. Varannan britt tror på andar och 40 procent av jänkarna likaså; inte undra på att tv svämmar över av program med folk som söker, och får, kontakt med "andra sidan". Jag fascineras mer av att de som gör programmen kan hålla god min. Jag såg häromdagen ett vetenskapligt program på tv, (jo, jag tittar också) där företrädare för två olika teorier om Grand Canyons ursprung framträdde. De var överens om en sak, den har skapats av vatten. Men medan den ena skolan menade att det har tagit miljontals år så menade den andra att det skett på kort tid, den tid det tog för syndafloden att komma och gå på vår jord. Båda teserna presenterades som lika seriösa och dess respektive företrädare fick lika mycket utrymme för att tala för sin sak och bryta argument. Mina gapskratt avbröts bara då min haka föll ned i knäet. En annan "forskare" fick programtid för att bevisa att Noaks ark strandade på ett berg i norra Iran och inte på Ararat i Turkiet som ju är den allmänt accepterade sanningen. - Jag har korsat Ararat massor av gånger och aldrig hittat ett spår efter arken, sade forskaren. Ja, men då måste ju vraket ligga någon annanstans. Att vi andra inte tänkte på det! Nu vill jag se Vetenskaps-tv göra ett program om Skandinaviens jättestenar. Jag vill ha en djup granskning av de två kända teorierna om hur stenarna hamnat där de hamnat. Det finns ju två; är det inte inlandsisen som ligger bakom eller så är det jättarna som kastat stenblocken i sina försök att krossa de första kyrkorna. Jag har inte själv bestämt mig för vilken förklaring som är den mest troliga. Men jag vet vilken som är mest roliga. Eller kanske den sorgliga - för ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
