Han lyser vit mot den gröna gräsmattan när jag passerar på ett par meters avstånd. Vi har fått en ny gäst på innergården till huset jag bebor, en hare. Mitt i centrala Luleå.
På dagarna sover Jösse i en buske vid planket, barnen som leker på gården tittar till honom då och då men han bryr sig föga. När mörkret faller kommer han fram och sitter då gärna på gräsmattan under lampskenet, mellan 75:an och 73:an. Mig ignorerar han fullständigt när jag passerar med tvättkorgen.
Jösse har lämnat hemmets lingontuva för neonljuset i city och jag förstår honom. Han är snövit som en lucia och det var han förmodligen ensam om i skogen för en liten tid sedan. Inte så bra om man värnar livhanken, både två- och fyrbenta jägare har ögon att se med.
Snön kom ju så småningom (tack, det räcker nu!) och snart flyttar väl vår gårdsgäst till landet igen. Åtminstone hoppas jag det för han frestar mig till olovliga gärningar. Harkött är så gott och min kära talar menande om hur fint det skulle sitta med en julhare.
Jösses flykt beror nog på att han är förvirrad och rotlös, djur har som alla andra svårt att anpassa sig till de förändringar som påverkar oss alla.
I höstas var en kompis från södern på besök, han skulle jaga älg för första gången. Jag har aldrig haft en älg på kornet men min kompis hann knappt komma ut i skogen förrän det smällde. Kalle, som han heter, parkerar bilen på en skogsväg när en älg kliver upp på densamma, 40 meter bort. Kalle var upptagen med att köra och såg inget men en jaktkamrat var mer uppmärksam.
Kamraten började vifta och peka och det såg Kalle, inte för att han begrep något men han tittade intresserat på semaforen. Som inte vågade skrika, mänskliga stämmor brukar få älgar att ta till harvärjan. Men till sist rann sinnet på kompisen så han skrek för full hals "vänd på dig, det står en älg bakom dig!"
Kalle snodde runt men älgen stod kvar. Men vapnet låg i bilen, Kalle öppnade dörren, plockade ut bössan, lade an och siktade. Älgen inväntade snällt hela den bullriga proceduren och rörde inte en fena förrän skottet gick, då föll han till marken. Stendöd.
"Helt klart en självmordskandidat, han måste ha varit trött på livet", konstaterade Kalle lite besviket, han hade hoppats på mer av sin första älg.
Vi har suicidalälgar och harar som söker asyl innanför stadsmurarna - i Afrika har man egna problem. Där finns mördarelefanter som attackerar andra varelser, även människor, vilket sällan slutar lyckligt för någon inblandad.
Det har visat sig att dessa mordiska individer är barn till elefanter som dödats av människor, av olika skäl. Avkomman har då flyttats från sina hemtrakter till nya områden. Det är inte svårt att förstå att den som både mist sina föräldrar och tvingats hemifrån kan förfalla till destruktivt beteende.
Och så var det vår guldfisk, som anlände redan innan vi hade ett hem åt den (barn är spontana) och fick överleva i glasburkar, plastbunkar och fruktskålar. Men när den fått både bostad och sällskap i form av en fredlig liten vattenödla, då bestämmer den sig för att ge upp andan - om man nu kan säga så om en fisk. Buken upp var det i alla fall, tydligen blev sinnesrörelsen över det nya hemmet för stor.
Vi tacklar livets prövningar på skilda vis - en del söker skydd, andra förkortar lidandet, vissa reagerar med våld medan någon stillsamt bara lägger sig ned och dör. Men de flesta drar till sig andan, borrar ned huvudet och möter nästa soluppgång med den blandning av förväntan och farhåga som är vårt ständiga sällskap.