Jag gillar att resa och har nu blivit myggbiten i alla världsdelar utom Oceanien. Det beror främst på att jag aldrig besökt den delen av världen men avser att avhjälpa det någon gång, om inte annat så för myggornas skull. Som för övrigt föredrar min kära framför mig, som många andra.
Nu senast åkte jag till Thailand för första gången och väl framme hade jag förlorat sex timmar av mitt liv. Det slog mig att om jag av någon orsak blir kvar där för all framtid så återfår jag aldrig dessa timmar. Så kan man också förkorta sin vistelse här på jorden.
Ankomsten var för övrigt fantastisk; ett mäktigt fyrverkeri fyllde den första natthimlen och jag tänkte: "oj, de vet att jag fyller år ... men det är för mycket, det är ju inte ens jämnt". Sedan fick jag veta att den födelsedag som firades inte var min utan kungens.
Väderleken var varm och våt. Ömsom sol och ömsom vatten gav variation och parasollen fungerade lika bra som paraply. Och grodorna sjöng så vackert efter varje skur.
Det gjorde inte myggen, de är lömskare än vår svenska surrmygga och förvarnar inte sina offer utan attackerar helt ljudlöst i fothöjd. De sprider dessutom Denguefebern mot vilken det varken finns vaccin eller botmedel. Thailändarna spelade ovetande men andra kunde upplysa om vådan av att bli stucken.
Thailändare känner inga faror och förefaller inte kunna stava till negativ. Lite märkligt med tanke på att de har 72 bokstäver i sitt alfabet, imponerande för en som har svårt att minnas våra 28. Men de lever efter devisen "See no evil, hear no evil, talk no evil" - åker man fyra personer utan hjälm på samma moped i den trafiken är det nog en klok taktik.
Även dödliga maneter är ett okänt fenomen och giftormar likaså. När jag frågade om en grön orm intill hotellet var den inget att bry sig om, det var sånt vietnameser åt för att öka sin potens - inget annat. När ett kraftigt åskväder förlängde vårt besök på ett café lyckades servitrisen eliminera dundret, hon höjde bara volymen på musiken. Och log, det gör servicepersonal där ofta och vänligt.
Vilket är beundransvärt med tanke på de långa och många arbetsdagar de har. På vår "local" jobbade Moh alla kvällar i veckan och på dagarna sålde han glass på stranden, utklädd till björn i en varm heltäckande dräkt! Det hade fått en svensk arbetsmiljöinspektör att svimma, ställföreträdande då givetvis. Men Moh var alltid glad.
Visst, på många ställen fanns det mer personal än gäster vilket leder till pauser. Och att gästen får en närmast påfrestande uppmärksamhet. Jag åt skaldjur vid tillfälle och riset serverades på eget fat. När jag skulle ta mer ris var fatet borta, jag insåg att en ambitiös och undersysselsatt servitris slagit till.
Jag bad henne hämta tillbaka mitt ris. Hon log glatt men förstod inget. Ny servitris, samma resultat. Inte heller servitris tre förstod. En fjärde tillkallades:
- Can I have my rice?
- You want rice?
- Yes, I had rice but it went missing, I want it back.
- You want more rice?
- No, I want my rice (tålamod, Anders).
- You want new rice?
- (Uppgiven suck) Yes.
Fick ingen sömn på hemresan men vaknade ändå klockan fem första natten. Magen skrek: "klockan är elva, upp och hoppa din slöfock - du har missat frukosten!" Där fick jag mina sex timmar tillbaka. Sömndrucken stapplade jag omkring tills brandvarnarens tjut gav den adrenalinchock jag behövde. Min kära hade hårdrostat brödet (igen).
Jag var hemma.