Livet är fyllt av missöden, stora som små. En del skadar och kan få långtgående konsekvenser både för oss själva och andra.
Men de flesta skapar endast en kort känsla av besvär, olust och förlägenhet. Som kan svepas bort med ett brett smil, bjuder du ofrivilligt andra på ett skratt så är det bäst att skratta med - det brukar vara bästa vaccinet mot långvarig smälek.
Men vissa saker tillåts man aldrig glömma - jag avlivade en gång en hamster på ett okonventionellt, men garanterat smärtfritt, vis. Jag talade öppet om det utan att inse att det fanns människor som inte blev roade utan uppriktigt upprörda i stället. Dels över att jag tog livet av ett husdjur för egen hand men även över metoden jag valt. Hamstermördaren, det har blivit mitt signum sedan dess. Nu kan det knappt talas djur utan att någon drar upp min hamster.
Det bottnar till viss del i att vårt förhållande till djur. I de flesta kulturer väcker en avlivad hamster ingen större uppståndelse. Det skulle vara i England då, där framkallar en slagen hund mer förfärelse än ett misshandlat barn.
Historien om min hamsters hädanfärd har säkert berättats även utan min närvaro. Precis som jag hör skrönor om andra, missöden som man gärna återberättar. Inte roliga historier i traditionell mening utan "sanna" pinsamheter som drabbat någon som någon känner.
Som till exempel när två vänner var ute och åt på fin restaurang i Luleå, de hade varsin ny dejt och fönsterbord. Plötsligt och med munnen full med mat får en av männen en oemotståndlig lust att nysa, explosionen går inte att kväva.
För att maskera den vänder han sig mot glasrutan och en halv sekund senare är allt över. Han vänder sig lättad mot sitt sällskap igen men ser då att de betraktar honom med en blandning av misstro, äckel och chock. Men mest ser de på fönstret och han följer deras blickar mot rutan.
Och där, utblåst av nysningen, sitter hela tuggan utspridd över glaset stor som en pizza. Middagen blev inte densamma efter denna spontana installation.
Och så var det en kvinnlig vän som en varm sommarnatt i sällskap med andra damer plus en man fann sig vid en sjö. Alla var lite uppsluppna så det blev ett dopp och eftersom de var ensamma förekom inga textilier.
Mannen deltog ivrigt, förståeligt nog, men kände plötsligt akuta behov. Han ville dock inte avbryta simturen med najaderna och gjorde därmed en ödesdiger missbedömning, att sjön
var djup nog för att dölja hans värv. Men djupet spelar ingen roll för det som väljer att flyta upp till ytan. Behovet uppenbarades, simturen fick ett abrupt slut och mannen tvingades till en snabb och skamsen reträtt i natten.
Nu till en begravningsom bevistades av en god vän. Det hölls en del tal vid kistan, bland annat gick ett äldre par går fram och talade till den avlidnes minne. Han läste till och med en dikt.
Men ju mer han sade desto mer började de anhöriga skruva på sig, uppgifterna stämde inte ..."Bosse har väl aldrig jobbat på det bolaget ...?"
Det äldre paret försvann efter jordfästningen, de kom aldrig till minnesstunden. De anhöriga grubblar fortfarande på vilka de var och vems begravning de trodde sig bevista.
Jag hoppas bara att den personen också är död, annars bjuder han nog det äldre paret på en rejäl överraskning en vacker dag. Men det mötet får jag överlämna till er fantasi. Något ska ni väl göra själva.