Vad ger man någon som har allt? Den frågan ställs allt oftare av förtvivlade vänner och bekanta som vill ha råd och tips om julklappar och födelsedagspresenter. Svaret är väl mer av samma samma - något annat finns ju inte. Men frågan i sig bör stämma till eftertanke. Om vi har allt, vad har vi då att sträva efter? Ett roligt experiment vore att vända på resonemanget. När den välbärgade samlaren fyller 60 år bjuds släkt och vänner in och alla får välja fritt ur samlingarna. Kusin Frida tar 16 kristallglas medan vännen Robert plockar med sig två äkta mattor. Det hela kan bli ett intressant psykologiskt fenomen att studera. Klarar jubilaren av att se sina ägodelar spridas för vinden utan att bryta samman? Att fördela rikedomar är ju också ett populärt politiskt budskap. Men det har visat sig svårt att genomföra i praktiken och orsaken är att det inte handlar om politik utan genvetenskap. För samlare är vi allihopa - sådan har evolutionen format oss. Även om förnuftet säger något annat så att samlar vi på oss så mycket vi bara kan, vi kan inte sluta. På samma sätt har samma evolution lärt oss att alltid äta så mycket vi kan när vi kan - vem vet när nästa mål mat kommer, svälten kan bryta ut i morgon. Det är i alla fall vad våra gener tror. I kibbutzen skulle all egendom vara gemensam, den var den yttersta formen av socialism. Allt som fanns ägs och brukas gemensamt med undantag av kläder och hygienartiklar. Men de barn som föddes inom kibbutzerna blev ett hot mot den tanken. De ville inte dela allt som de vuxna, de ville ha egna ägodelar och de ville ha dem för sig själva. Och det krävdes sträng disciplin och uppfostran för att lära dem annat. Barnen motstod tjurigt läran att dela med sig. En studie som gjordes på kibbutzernas barn visade att då de tvingades avstå från föremål som de tillskansat sig som egna fick barnen i stället störningar i sitt känsloliv; de blev inbundna, hade svårt att fungera socialt och saknade medkänsla med andra. Resultatet både skrämmer och roar mig - förvägras vi människor privata ägodelar förvandlas vi till känslokalla monster. Det säger en del om de svårigheter vi står inför när vi försöker fördela världens rikedomar mer jämnt. Vi har säkert alla straffat små barn som inte vill dela leksak med en kompis. Barn gråter av sorg och raseri när de tvingas avstå från något de lagt beslag på och vi tycker att de är själviska. Men barnet handlar efter sin medfödda instinkt och straffet gör dem enbart förvirrade. Att dela med sig, det får vi ändå lära oss med tiden och den dag vi kan ta till oss de förnuftsmässiga skälen för detta. Och vårt behov av att ha allt för oss själva sjunker med stigande ålder. I stället växer känslan för behovet av ett kollektivt samlande och fördelning. Det fungerar så länge vi kan identifiera oss med och känner tillhörighet med dem som samlar, sparar och fördelar. Själv är jag inte någon utpräglad samlare men det beror snarare på bristande självinsikt. Det faktum att jag inte sparat på mig en massa ägodelar är inget bevis för den saken, påpekar mina nära och kära. De pekar i stället på min oförmåga att slänga gamla kläder, böcker och mycket annat som bara samlar damm. Och den som rör min skivsamling leker med döden, det är sant.
