Det har hänt att jag fått höra att mina söner är väluppfostrade. Då tänker jag: hur blev de det? Det måste vara ett fall av klassisk betingning. För en god uppfostran består av att man döljer hur högt man sätter sig själv, som en tänkare sade. Uppfostran - i dag klingar namnet pekpinnar, anstalt, rotting och skamvrå. Klassisk lydnad och herrans tukt och förmaning är inte längre på modet. Uppfostran har ändrat karaktär, för att göra en parafras på Tage Danielsson. Det rasar en debatt runt några unga vuxna i teve som högst medvetet skäms bort (ut?) av sina föräldrar. Det är en form av uppfostran. Jag har följt debatten lite och såg att SVT förvånades över hur upprörda många är över dessa familjer. Jag häpnar över att någon kan förundras över reaktionen, det tyder på en tillvaro långt från den verklighet som delas av de flesta. Uppfostran är överskattad i dag men glöm inte att alla fostras och fostrar, hela tiden. Frågan är bara om vi vet när, hur, av vem och varför det sker. Ta barn av i dag, de är duktiga på att fostra sina föräldrar. Och de blir bättre och bättre för varje generation. Det börjar redan i blöjåldern; telningen tappar tutten på golvet och vips är far eller mor där och plockar upp den igen, spolar av den och återlämnar den till den lilla. Som formulerar en hypotes, testar den genom att "tappa" tutten igen. Föräldern plockar lydigt upp, och en gång till, och igen ... Snart har den lille ett lustigt partytrick till babykalaset: "titta vad jag lärt pappa!". Det är inte bara djur som kan dresseras. På tal om djur, jag hade katt en gång. Lisa, som hon hette, hade ett gott uppförande, för det mesta. Hon gillade att kolla fåglar och planera vilka hon skulle mörda nästa utomhusvistelse. När hon var ung följde hon ivrigt fåglarnas förflyttningar från fönstret, så ivrigt att en och annan blomkruka gick i golvet. En dag blev det ett kras för mycket, jag tog Lisa i nackskinnet och höll hennes nos mot jordresterna från krukan, sade "NEJ!!" och gav henne en lätt dask i rumpan. Hon gav mig en sårad blick och slank iväg men under hennes 18 resterande levnadsår knuffade hon aldrig ned någon blomkruka mer, trots fortsatt fågelskådande. Myndigheter kan också uppfostras, ta bara Skatteverket. De irriterade mig med brev där de krävde att jag skulle skicka dem vårt lägenhetsnummer. Men ingen har berättat för mig vilket nummer lägenheten fått av Lantmäteriet. Men jag antog att Lantmäteriet vet, och fastighetsägaren. Det stod ju Skatteverket fritt att fråga dem. Så jag besvarade inte deras brev, inte deras tre påminnelserna heller. Och så en vacker dag blev jag uppringd av en dam från verket. Hon undrade om jag sett deras brev ("jodå") och om jag tagit rätt på numret ("nä"). Men det hade hon minsann, och inte bara det - nu ringde hon för att delge mig det ("se där, ni klarade det ju själv när ni väl försökte, duktig myndighet"). Skatteverket har lärt sig att jag inte gör deras jobb, de behöver inte heller göra mitt. Det går ofta snett när myndigheter försöker vara sträng förälder. Som när länsstyrelsen försökte lära länets jägare att rapportera in de ripor de skjutit. Alla som slarvade fick ett års jaktförbud. Men jägarna struntade i det och sade att de skulle jaga ändå. Varpå länsstyrelsen drog tillbaka sitt hot och försökte släta över det hela. Man ska inte hota med indraget lördagsgodis om man varken kan eller orkar sätta sanktionen i verket. Det vet vartenda barn och även länets ripjägare.
