Det ringer, jag svarar och en äldre man frågar artigt och lite försiktigt: "finns Hjördis där?". Jag upplyser honom om att det gör hon inte och att han måste ha ringt fel.
Så lät det första gången han ringde och så kom det att låta otaliga gånger under åren - "finns Hjördis där? Nähä, tack då - då har jag väl ringt fel". Och så ringer det igen efter fem minuter ... "finns Hjördis där?"
Vi förstod tämligen omgående att här hade vi att göra med en man vars själsliga förmåga inte är som den varit. Det går inte att bli irriterad när han ringer, inte ens efter tredje samtalet samma kväll - han låter så övergivet besviken över Hjördis försvinnande.
Ibland ringer han tätt men oftast är det långt mellan gångerna. Och även när han är inne i ett stim blir det aldrig fler än två-tre samtal per dag, det är som om det sist tränger fram att Hjördis inte finns där. Men så dunstar den insikten och vår telefon börjar ringa igen.
Hans nummer är nu väl bekant för oss men det känns fel att inte svara när det dyker upp på displayen - han förtjänar ett svar. Ett nedslående besked måste vara bättre än inget alls, att sväva i ovisshet om Hjördis finns på numret eller inte skapar bara mer oro, inbillar jag mig. Det är meningslöst att försöka hjälpa den gamle rätt, noll koll är en god sammanfattning.
Han blir aldrig arg när Hjördis inte finns där han trodde hon fanns, han accepterar beskedet med en lätt suck och tackar vänligt för sig. Och ringer strax igen.
Vem Hjördis är (var?) har vi aldrig fått klart för oss men jag antar att hon är någon ur mannens förflutna. Han försöker återknyta en kontakt som skymtar i dimman och hans enda ledtråd är ett telefonnummer, vårt nummer. Som han tydligen inte glömmer. Som ni förstår gillar jag att fantisera.
Men för en tid sedan upphörde samtalen. Jag antar att den gamle återvänt in i mörkret, kanske både mentalt och fysiskt denna gång. Och stannat där.
Vi har talat om att göra oss av med vårt fasta telefonabonnemang, inte i första hand för att slippa samtalen från den gamle mannen utan av flera skäl. Fasta telefoner sägs vara på väg ut.
Vårt telefonnummer lockar dessutom fler felringare än den gamle, det har tydligen en gång varit de siffror man slog för att nå en låssmed. Det är fler än en morgon man väckts av någon som glatt undrar om jag har en låssats DL 9 inne och om det i så fall går bra att hämta den genast. Andra vill byta den låsregel jag sålde till dem 1973 - trogna kunder får man lov att säga men om de köper nytt med den frekvensen så är det begripligt att låssmeden klappade igen. Och gav oss sitt nummer.
Jag har även kvar den fasta telefonen i fritidshuset, den har alltid (nåja) funnits där då huset varit bostad i nästan 150 år. Slår man upp numret står den på ett namn vars nya adress hittas på en kyrkogård men som lever kvar i telefonkatalogen. Detta gav mig en del problem med Telia tills de gav upp och gjorde ett undantag från sina regler. Ett klokt beslut för det telefonnumret tillhör inte mig eller någon annan, det hör till huset.
Så en dag ringer telefonen och jag svarar - "finns Hjördis där", undrar en röst i andra änden. Jag förstår inte riktigt varför jag blir så glad men det blev jag, jag måste ha saknat dessa samtal. Det blev "same procedure as last year", två gånger för han ringde strax igen.
Jag hoppas han någon gång någonstans finner sin Hjördis. Var, när och hur är oviktigt. Och till dess låter vi den fasta telefonen stå kvar, vart ska han annars ringa.