Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.
Jag tror fullt och fast på det gamla ordspråket vilket ger mig dåligt samvete just nu. Dessutom lite svårt att sova, allt beroende på en obehaglig känsla av att jag missade en bäckstämning som jag lär få ångra. Och som även ni får lida för.
Häromdagen såg jag en ung man tömma en ölburk. Han satt på en motorhuv på en parkerad bil och när uppgiften var klar kastades den tomma burken utan vidare ceremonier ut på trottoaren intill. Den unge mannen gjorde sig av med burken utan reflektion och utan att se sig om för att kontrollera om han var observerad eller inte, uppenbarligen brydde han sig inte vilket som.
Nu fanns det gott om folk som såg vad han gjorde men ingen sade något, inte jag heller. Jag nöjde mig med att konstatera om jag gjort något liknande i samma ålder som den unge öldrickaren hade någon förmodligen sagt till mig att plocka upp den. Och det hade inte med nödvändighet behövt vara någon som kände mig - på den tiden fanns den sociala kontrollapparaten surtant och surgubbe fortfarande i full vigör i det offentliga rummet. Jag saknar dem, och jag tror dessutom att deras försvinnande får konsekvenser.
Ölburkar, glas, papper, skräp och snabbmatsförpackningar - de har numera det gemensamt att de inte längre ses som något som måste kastas i de korgar som finns uppsatta för ändamålet. Nu går det utmärkt att bara släppa dem där man går och står. Och för varje gång det sker utan påföljd så nöts motståndet mot det beteendet ned mer och mer. Och så plötsligt en dag (i dag, i morgon, i går) är det fullt accepterat och skräpkorgarna fyller inte längre någon funktion då ingen fyller dem.
Gator och torg fylls av skräp och sopor vilket följs av nedklottrade fasader, trasiga gatlyktor och urinstinkande portuppgångar. Krossade fönster förblir trasiga och parkerade fordon förstörs och plundras. Enligt färsk statistik klaras i alla fall ett av tjugo inbrott (fem procent) upp av polisen i dag, snart är den siffran nere i noll.
Hand i hand med nedskräpningen och ökad brottslighet ökar gatuvåldet och skrämda människor beväpnar sig och går samman och bildar skyddsstyrkor. Otryggheten skapar en motreaktion, ett politiskt parti föds baserat på ordning, repression och nationell stolthet - ett parti som griper makten på oklart sätt när riksdagshuset sätts i brand och drottning Victoria får en sten i huvudet vid ett besök på Röda korset i Danderyd.
Det nya regeringspartiet bullrar och skramlar rätt bra men det beror huvudsakligen mest på alla de tomma tunnor man har. I sak förändras inget. Och för att flytta fokus från sin oförmåga söker regeringen nya trätobröder, den kräver att Åland ska återförenas med Sverige. Finland vägrar dock och svarar med att förbjuda svenskan. Ordkriget förbytts mot utväxling av skarp ammunition.
Ryssland reagerar dock och hotar med att ingripa, det vill ha lugn i sin region. Men den snarstuckna svenska nationalistregimen kallar in Nato till hjälp och snart har kulorna som viner över Bottenhavet förbytts mot missiler. Utvecklingen går inte att hejda och strax är det bara ett svampmoln kvar av hela härligheten.
Och allt detta bara för att jag inte uppmanade den där snorungen att plocka upp sin ölburk. Men vem vill kallas surgubbe, då får hellre världen gå under.