I våras dök det upp rapporter i media om stora brister på mobiltäckning i glesbygden i länet. De drabbade hushållen saknar även fungerande fasta telefonnät, i den mån de har något nät överhuvudtaget. Glesbygd för övrigt, problemen finns i hushåll som bara ligger ett par mil från Bodens och Luleås stadskärnor!
En ansvarig från Telia intervjuades i tv om bristerna och han sade då, tämligen ordagrant: "Vi kanske måste tänka oss tillbaka till den tid då det inte fanns mobiltelefoner: Vi kanske måste tänka oss tillbaka till den tid då det inte fanns några telefoner alls."
Jag blev stum - men vad säger karln! Uppenbarligen slant tungan och han gav offentlighet för sådant som enbart diskuterats i slutna rum på våra telebolag - nämligen hur man undgår kraven på att hela landet har rätt till telefon, både fast och mobil.
Jag förstår inte hur uttalandet kunde passera obemärkt. Det var uppenbart vad Telia-mannen menade, även om han försökte blanda bort korten genom att säga "vi" - är man så dum så att man bor i glesbygd får man skylla sig själv.
Alla ni som drabbas av tele- och dataavbrott: vägra för allt i världen inte att betala räkningen som motåtgärd, även om det är den naturliga reaktionen. Det är precis vad bolagen hoppas på. Då kan de kasta ut dig som kund och du lär aldrig få ett abonnemang igen.
Detta är nog bara början på återtåget från ödemarken (all mark som saknar trottoar enligt ny definition). Snart trampar andra aktörer i telebolagens fotspår. Och då kan alla i glesbygd börja "tänka sig tillbaka till den tid" då det inte bara saknades telefoner utan även bilvägar, elström, postutdelning samt vatten och avlopp.
Som sagt, är man så dum att man väljer att bo utanför ringmurarna så kan man inte längre räkna med vare sig samhällets moderniteter eller teknikens landvinningar.
Jag bor innanför men har fritidshus i ödebygd. Och jag har börjat "tänka mig tillbaka" såpass att jag ska slipa vedsågen och klyvyxan, fylla förråden med stearinljus och fotogen, reparera utedasset och rensa brunnen.
Jag tänker mig också avtala med byns kloka gumma ifall jag blir krasslig. Samt kontraktera traktens minderåriga som budbärare, att ha barn till att springa med bud är en utdöd sedvänja som nu har chansen att återupplivas.
Den kommer att göra under för folkhälsan och kan till och med bli en lämplig mjukstart för barnarbetets återkomst till Norden, tänk vilka möjligheter som öppnar sig bara för att Telia inte längre vill kännas vid sitt uppdrag.
Nu till något helt annat, Luleås kajor. De har kommit åter och deras återkomst var närmast kuslig. Om ni minns, jag saknade dem i min förra spalt för två veckor sedan och undrade vart de försvunnit. Kvällen efter ropade min kära från köket: "Kom får du se!".
Jag kom och jag såg - på hustaket mitt emot satt de där uppradade. Jag räknade till 37 svarta silhuetter i skymningen. Och alla bligade mot våra fönster och alla var helt tysta, vilket är ovanligt. Jag får medge att jag håret reste sig i nacken, det var som en scen ur Hitchcocks Fåglarna.
Jag förstår inte hur de fått veta att jag skrev om deras försvinnande från Luleå, jag vet inte vart de hållit hus och jag begriper inte hur de visste var jag bor.
Men tillbaka är de, endast 36 timmar efter min efterlysning.
Välkomna hem!