Det blir allt svalare och varje morgon har sin prövning. Efter ängsliga blickar på termometern och ut genom fönstren fattas rätt beslut om klädseln just denna dag. Och ändå blir det oftast fel - bor man i Norrbotten känns det som man bara är rätt klädd cirka fyra timmar per år, två timmar på våren och två timmar på hösten.
En morgon i slutet av maj såg det lovande men ack vad jag bedrog mig - jag frös på morgonen på väg till jobbet och svettades på vägen tillbaka samma kväll. Och jag klagade vid båda tillfällena, givetvis.
I höst upprepades proceduren någon gång i mitten av denna månad, fast tvärtom. Jag frös på vägen hem. Men vid middagstid var min kroppstemperatur i perfekt harmoni med omgivningen.
Två timmar på våren och två timmar på hösten var det. Varför ska det vara så svårt att klä sig rätt. Det är däremot lätt att underskatt vårt norrbottniska klimat, och lika lätt att överskatta detsamma om ni förstår vad jag menar.
Det sägs att man ska svettas in sommaren och frysa in vintern. Jag vägrar lyssna på sådan gammal visdom och resultatet låter inte vänta på sig; varje vår och försommar är mina öron röda, mina fingrar stelt vita och kulpåsen knappt förnimbar - jag klär av mig för tidigt. Höstarna innebär samma plåga, jag klär på mig för sent.
Till det kommer vätan, varje regn kommer som en komplett överraskning. Härom sisten överrumplades jag på cykel på väg till jobbet. Utan paraply och dessutom iklädd kavaj (ja, jag hade byxor och skor också men det antar jag att ni begriper). Med tanke på all den nederbörd som vätt ned vår värld på sista tiden så är det underligt att jag inte insåg risken, nu fick jag svära över att jag tog cykel i stället för paraply till jobbet.
Jag har inget emot paraplyer, inte nu längre. Här har vi bättrat oss, vi norrbottniska män - vi bär paraplyer utan större motstånd. Så har det inte alltid varit - jag frågade en gång en kollega från södra Sverige om vad han fann mest avvikande i norr, jämfört med de förhållanden han var van vid i syd. Detta var i början av 1990-talet och han hade då bott i Luleå i något år.
Efter en viss betänketid kom svaret: "Ingen här bär paraply när det regnar". Hm, det överraskade mig en smula då jag förväntat mig större kulturkrockar än så. Men samtidigt insåg jag att karln hade rätt, en norrbottnisk man gömmer sig inte under ett paraply bara för att det dimper ned lite väta från ovan. Åtminstone inte på den tiden.
Det är för övrigt rätt mycket som en man från Norrbotten skulle klara för att kvalificera sig till den titeln. Det gäller i viss mån fortfarande; han ska inte bara kunna byta blöjor utan även kateter och bakaxel på en medeltung lastbil. Samt passa en älg, lägga nät och ett altangolv - helst samma eftermiddag.
Någon större erfarenhet av dessa sysslor har jag inte, det skulle vara blöjbytena då. Det är en syssla som mitt dåliga luktsinne gör mig särskilt lämpad för. Men jag är lite valhänt och finmotoriken är ännu inte så utvecklad (vilken ålder blir den det?) vilket innebär att alla mina övriga försök som vårdande förmåga har misslyckats - jag kan inte ens sätta plåster på ett sår utan stort strul.
Kanske har all den köld, allt isvatten och alla de frostiga vindar som plågat mina oskyddade fingrar spolierat en lysande karriär som läkare, ja varför inte som hjärtkirurg. Jag skyller på Norrbotten för här är det inte lätt att klä sig rätt.