Jag reflekterade en gång i denna spalt över att våra konsumtionsvanor har genomgått stora förändringar.
För mina föräldrar var det självklart att nöta, lappa och laga det som köptes innan något slängdes. Eller inte slängdes rättare sagt, det hamnade i en skrubb för "man vet aldrig när det kan komma till nytta igen". Och gamla kläder blev trasmattor.
Själv tillhör jag slit- och slänggenerationen. Jag gör det mesta för att det ska stanna på slit men nära och kära sätter ibland en pistol mot min tinning och tvingar mig även att slänga. Detta av såväl estetiska skäl som utrymmesbrist – det finns en gräns för hur mycket "oumbärligt" som ryms i en lägenhet. Och när alla sitt- och liggytor är fyllda måste någon (annan) agera.
Förra gången ämnet berördes konstaterade jag att det som gäller i dag är köp och släng. Folk slänger vad de köpt innan slit, ibland utan att ens nyttja det. Man ångrar köpet och sörjer inte över det mer än att man kan kasta varan utan större ruelse.
Nu har utvecklingen tagit ytterligare ett steg och företeelsen har blivit en medveten handling. Den har till och med fått ett namn – vaskning. Det började med att så kallade brats (bortskämda rikebarn av töntigaste sorten) vaskar på krogen – de köper dyr sprit, gärna champagne, som de sedan helt sonika häller ut. Ett finger i nyllet på alla som aldrig har råd med dyr alkohol.
Nu kan man vaska mat, beställ tio middagar men ät bara en och kasta resten. Man kan vaska sms – varje meddelande kostar 200 kronor och det finns ingen mottagare.
Vaskandet hittar nya vägar och endast fantasin och plånboken sätter gränser – god smak, anständighet och förnuft är här enbart hinder för utvecklingen.
Vaskarna har fått mycket skäll men de är ju bara en logisk konsekvens av konsumismen. För att inte säga själva slutmålet för den. Om vårt samhälle någon gång får för sig att belöna sina mest berömvärda medborgare så borde vaskarna få medaljer med texten "Välfärdens hjältar".
Vi vet att vår främsta plikt inte längre är att engagera oss inom politiken, föreningsvärlden eller jobba ideellt för samhällets olycksbarn. Nej, vi ska shoppa, det är vår viktigaste uppgift i dag – viktigare än att rösta om du frågar mig.
Vi måste konsumera så att inte tillväxten stannar av. För om den gör det är vi strax tillbaka som de gröt- och potatistuggande bonnläppar i lappad vadmal som vi trodde att vi lämnat bakom oss redan på 1800-talet.
Jag föreslår därför att vi alla köper varsin hela Bollinger Vieilles Vignes plus varsin rejäl bit gåslever, rysk kaviar går också bra. Sedan samlas vi på kajen i Norra hamn och låter fiskarna i Stadsviken få sig ett kalas de sent ska glömma.
Har ni inte råd, ta ett lån för tusan hakar – du vill väl inte försämra sjukvård, omsorg och urholka rätten till färdtjänst.
Nä, tänkte väl det. Bit ihop och shoppa mer – för allt du inte förbrukar finns det massor av både svarta och gröna sopsäckar som väntar.
Och ställ samma krav på stat, landsting och kommun. De är redan rätt goda vaskare men tänk på vad de skulle kunna åstadkomma om de verkligen går in för det. Tanken svindlar.
Våga vaska för välfärden är stridsropet.