Det sitter en gråtande kvinna på en järnvägsstation någonstans i Sverige. Hon har just fått veta att hennes tåg är inställt på grund av att det faller snö och ingen kan säga om och när det går ett annat tåg. Kort sagt, hon vet inte hur hon ska komma hem, eller när. Det kan ta flera timmar eller, hemska tanke, en hel dag. Så hon bryter samman, hon har i och för sig svårt att hantera en försening på 15 minuter. Hmm, jag undrar om hon känner till att den svenska flottan fick vänta i fem veckor på rätt vind innan den kunde avsegla från Sverige till Tyskland. Detta 1629 och på den tiden sågs inte en sådan försening som särskilt märkvärdig. Kvällspressen skrev om annat och ingen grät, såvitt man vet. Så var det bara, förr i världen visste de aldrig hur länge en resa skulle vara - bara att den tog tid. En vecka, en månad eller ett år ... sällavi (ces’t la vie). Det går som det går och blir dom det blir och vi kommer fram så småningom - om Gud, väder och vind tillåter. Detta saktmod är bortblåst i dag. Jag är inte bättre, jag kan få raseriutbrott när min PC låser sig i tio sekunder. Men modern otålighet är än så länge begränsad till de mer extrema västländerna, dit Sverige må räknas. När jag besökte den afrikanska önationen Cap Verde tog det mig flera dagar att förlika mig med den totala likgiltighet för klockan som råder där. Men jag lärde mig snart fördelen, du missade aldrig en tid. Inte heller en buss, båt eller flyg. Denna tidspragmatism såg jag redan första gången vi skulle skutta mellan öarna med hjälp av det lilla lokala flygbolaget. Då vi anlände till avgångshallen en timme före avfärd fanns knappt en människa där. En timme efter avgångstid landade det ett litet plan och en stund senare öppnade incheckningen. Då började en och annan resenär strosa in och det fanns dem som till och med löste biljett. De flesta styrde dock mot baren där det fanns smörgåsar, öl och rom. Cirka tre timmar efter avgångstid lyfte vi, då hade flygbolaget lyckats fylla planet. Och varför flyga innan varje plats är tagen? Tja, där finns en logik som är svår att motsäga. Vi förväntar oss att allt ska ske nu. Vill vi delge någon något måste det ske bums, ofta bara för att det går. Förr skrev man brev eller beställde ett telefonsamtal - "ja-ha, jag har fått tid av Rikstelefoni till fredag klockan 10.40. Jag återkommer då för mitt samtal till herr Olsson i Pålsboda, tack så mycket". Sådana besked skulle få dagens ständigt uppkopplade människa att bryta samman, likt kvinnan på järnvägsstationen. Men som tur är finns det ännu de som helt struntar i dagens krav på genast, utan dröjsmål och ögonaböj. Tack för det, svensk byråkrati. Handläggningstiderna på många myndigheter sträcker sig månader och år - en härlig rest från mer stillsamma sekler då det fanns tid att från sitt skrivbord studera dammkornens dans i solblänket från ett fönster. Och samtidigt tänka kloka tankar om svåra frågor som: "finns det en universell moral, har vi en fri vilja och serveras det punsch till soppan ?" Tänk på det när ert överklagande aldrig blir behandlat. Eller ert bygglov dröjer. Och samtidigt fick ni lite tips på vad ni kan göra under väntetiden. För saliga är de saktmodiga. De har inte heller behov av lugnande medel.
