Jag vet inte om jag törs skriva det här men har inte Sverige blivit ett ängsligt land. Vi är besatta av säkerhet, trygghet och garantier. Vilket gör det svårt för sådana finns ju inte, garantier alltså. Ingenting är säkert utom en sak. Och den drabbar alla lika men det vill vi ju inte ens tala om eller tänka på (lugn, vi lämnar ämnet).
Längtan efter full säkerhet gör att vi köper flest cykelhjälmar, skobroddar, brandvarnare och spisskydd i världen. Men det hjälper inte, ängslan sprider sig ändå.
Men vi har ju inte alltid tittat åt båda hållen innan vi traskar över gatan. Förr fanns det svenskar som till och med gav sig ut i små skepp på öppna hav, utan GPS! De hade inte ens karta och kompass. Och andra ska ha jagat björn med spjut, hur det nu var möjligt. Det lär till och med ha funnits oförvägna män och kvinnor i detta land som druckit mjölk efter sista förbrukningsdag - och överlevt.
Jag undrar hur Olof Tveskägg och Karl IX klarade sig utan brandvarnare. Svaret är: det gjorde de inte, de gick brandvakt och fick ändå regelmässigt återuppbygga sina hus. Men halkmatta i badkaret behövde de aldrig, tro det om ni vill.
Men låt vara om vi är rädda om oss och (förhoppningsvis) våra medmänniskor, det är givetvis i grunden en god sak. Problemet är att denna ängslan har spritt sig till miljöer där den är klart olämplig och farlig. För ängslan kan förlama.
Häromdagen läste jag att poliser anser att deras arbete blivit otryggare. Bland annat hände det att de blev hotade av brottslingar. Det gäller även åklagare och domare, en domare i Malmö hoppade av ett mål sedan hon hotats. Där ser man vad lite hot kan göra.
Men den som tar ett jobb som innebär att man jagar, griper och låser in människor må väl räkna med att väcka en smula avoghet och antagonism. Vilket i sin tur leder till en och annan hätsk reaktion och verbal elakhet. Men nu påverkar det rättvisans tjänare i deras utövning och det ser vi exempel på, även här i länet. Poliser avvaktar med att ingripa tills deras egen säkerhet kan säkras. Och då ökar riskerna för alla andra.
Det finns fler exempel, det brinner för fullt och det kan finnas personer kvar i byggnaden. Rökdykare gör sig beredda att ge sig in i lågor och rök. Men de avvaktar, det finns risk för ras och explosioner och brandmännen väntar tills det är säkrare. De får säkert en klapp på axeln av arbetsmiljöverket men vad säger de som låg och väntade på räddning.
Och våra soldater, de har frivilligt sökt ett arbete vars mening kan innebära att de måste ut i strid med skarpa vapen. Men det ställer inte alla upp på längre, kunde de inte sagt det tidigare så hade vi sparat en massa pengar.
Nu har vi alltså en rättsapparat som är rädda för brottslingar, en militär som är rädda för krig och en brandkår som är rädda för eld. Och det blir värre - vi har idrottsmän som är rädda för sina supportrar, kvinnor som är rädda för män (och spindlar) och män som är rädda för varandra (och kvinnor).
Och alla är vi rädda för mörker, främlingar och kalorier. Och att förlora arbetet, att pensionen blir för knapp och att polerna ska smälta och dränka oss. Men då behöver vi i och för sig inte ängslas mer.
Personligen är jag givetvis inte rädd för någonting. Fast kyla, höga höjder och stormiga vatten undviker jag. För säkerhets skull.