Vill man få ett snabbt svar ska man skicka ett brev och skriva adressen på kuvertet för hand, tipsar väninnan från det inre av Västerbotten. Jo. I en värld som invaderats av ny teknik studsar folk på officiella inrättningar till och tänker: Oj, här har vi en människa!
Du hade inte lämnat personnumret, påpekade en läkare som ringde upp henne, men jag kände igen dina formuleringar. Visst är det du? Och det var det.
Under sin yrkesverksamma tid jobbade hon på apotek. Första dagen klev en liten gubbe in, bligade snett uppåt och sa: Hon ser frisk ut. Och lagom tjock är hon också.
Vid den tiden var apoteken privata. Att de sen blev statliga var verkligen ett lyft, säger väninnan, allt blev så mycket enklare.
Något som brukade vara svårt även då, det var att få tag i läkare. Svaret i växeln blev ofta: Vi har inte sett till honom. Men börjar ni inte bli oroliga? brukade hon fråga, tänk om han gått vilse i en kulvert? Då ringde de snabbt.
Det kunde gälla recept på medicin som inte fanns i sortimentet. Det var ofta bråttom med att få ett svar. I stället kunde det komma en lång harang om leverantörer som inte levererat. Dom får inte ändan ur vagnen, sa doktorn den gången. Medan dom inte får ändan ur vagnen, bröt hon in, hur ska vi göra under tiden?
Man lärde sig mer om människor än om läkemedel, säger hon. Som äldre märkte hon att äldre kvinnor vände sig till henne i ämnen som kändes generande. Liksom att män drog sig för att prata problem med unga vackra flickor utan föredrog den manlige medarbetaren. Gå genast till doktorn, brukade denne råda. Då och då hände det att de kom tillbaka och sa: Tack för att du räddade mitt liv!
Efter knappt trettio år är apoteken åter privata. Mitt närmaste har ordet droghandel i sig. Inte konstigt om där krossades rutor en natt. Men dom fick inget med sig, sa personalen, vi hade låst in allt. Apoteksmänniskor ser friska ut. Och kloka är de.