Blomstrande och grön, stod det i en bok som vi lånat, paradisisk. Sjuttiofem landmil rakt ut i Atlanten, utropad som portugisisk på fjortonhundratalet, belägen på samma breddgrad som Casablanca i Marocko. Kapten Zarco hade seglat länge i okända vatten och hittat den obebodda, trädklädda ön. Bortom klippan Girao åter endast himmel och hav i kikaren och vem vill trilla över kanten? Tvärt girade han och klev iland. Och vi då, sexhundra år senare? Fem och en halv timmes flygning från Arlanda, en tvär gir med planet, det yrade till i huvudet, sen var vi nere och snart ute i den lena luften. Ni hade tur som landar ikväll, idag var det åska, sa guiden i bussen på väg mot Funchal. Hon hade landat i åska i USA en gång, pang sa det och ner kom de, men sen blev planet stående, radarn hade slagits ut. Ni har tur, fortsatte hon, julbelysningen har tänts just i kväll! Sen blev det information om aktiviteter i en skrällande mikrofon. Utan guide kunde vad som helst hända, lät det som. Och det gjorde det. Mitt i pratet och skrattet med nyfunna vänner morgonen därpå, tar jag ett oöverlagt bett över frukostfrallans knapriga yta. Oj då. Du ser ut som sex år, säger mannen förtjust. En stund senare kliver vi, modiga som barn, in i linbanekabinen och svävar iväg högt över tegeltaken, njutande vackerheten, uppåt mot berget Monte. På ena sidan sitter mannen, på den andra en trevlig herre från Nürnberg och mittemot ett par från en lyxkryssare. Den där, pekar de och vi vrider huvudena mot havet. Sao Paulo, Brasil, säger de. Sueco, svarar vi, Luleå. Jag försöker le behärskat och prata utan att öppna munnen, samtidigt som jag viftar med videokameran, ropandes: Åh! Vilken utsikt! Det är lördag och tandläkaren mittemot hotellet öppnar på måndag. På en restaurang om kvällen placeras vi med ett par från Stratford on Aven. Hur många rykten om svenskars tandstatus hinner man sprida över världen under en helg? Men resa har de råd med, svenskarna! I en liten affär i byn Monte kom en äldre kvinna fram, log och klappade mig på armen.
