Mannen står i köket, visslar och steker blodpudding. - Ungefär vad jag kan när det gäller matlagning, säger han. - Jaha, svarar jag lugnt. Även maken var novis när vi flyttade ihop. Det var första gången vi bodde hemifrån. En dag stekte vi blodpudding och åt. Även det var första gången. Det var mycket som hände det året. Förutom blodpuddingen blev jag fru och fyllde tjugoett och flyttade från Piteå till Luleå samt började jobba på ett statligt verk och knattrade nu på skrivmaskin hela dagarna. När det blev fika hände det att de andra två viskade något till varann och försvann. Men chefen var vänlig och tackade när jag på eget bevåg omformulerat hans skrivelser. Så småningom anställdes ännu en tjej på kontoret. Hon fick sin plats mittemot min och frisk blev luften, lätt att andas. Vi skrattade ofta och bytte tankar över skrivmaskinsknattret men det hände att hon försvann, tippade hon av sin stol, blodtrycksfall kanske. Bananer är gott till blodpudding, sa hon en lunch och hällde lite mjölk över lingonsylten. Maken blev med tiden en skicklig kock, det är inte bara honom jag saknat genom åren, även smaken av hans palt och kalops. För att inte tala om älgköttsoppan med mycket kryddpeppar samt de exotiskt kryddade kotletterna. Att jag så småningom föll för särbon berodde delvis på en av hans första repliker: Och vad äter du? Ungefär som: Vad ska jag mata dig med? Inte konstigt att det blev tomt när det blev slut, men åren kom ändå och gick. - Nu är det klart, ropar mannen inifrån köket och serverar blodpuddingen. - Ja, tänker jag, nu är det klart, skönt! Skivar bananer och lägger på tallriken plus en sked lingonsylt. Häller sedan en skvätt mjölk över och undrar hur hon fick det i livets villervalla, hon som får min blodpudding att smaka som i dess början. Även mannen har tagit till sig kombinationen. För att hålla sig frisk bör man göra som lokalbefolkningen, brukar han säga. Han har tidigare fått i sig orm, varaner, grodor, sniglar och krokodilsvans.
