Enligt dagbokskalendern skulle det bli en härlig vecka. Lagom mycket jobb, fika med kompisarna på onsdag och dans på torsdag, det var länge sen vi gick ut och svängde. Brukar bjuda upp här hemma, men plötsligt började mannens högtalare av god kvalité låta konstigt. Spruckna av ålder, sa killen på ljudaffären och igår kväll efter tandborstningen trillade en av mina tänder ut. Står nu på refugen i snöblåsten denna måndag med blodsmak i munnen, bedövad, bedrövlig och med en provisorisk tand. Tandvård föder tandvård, sa tandläkaren och trafiksignalen visar rött. Jag klagar inte, bara konstaterar. Den som har blivit frisk efter till exempel en hjärnblödning känner inte för att klaga. För att inte tala om detta med mannen. Det kan vara ganska irriterande med folk som är så förtvivlat nöjda, eller hur? Står på refugen och hur rött det än ser ut, blir det grönt så småningom. Travar raskt på mot centrum, blodsmaken kvarstår. Bra att det blöder, sa tandläkaren, desto snabbare kommer läkeprocessen igång. På hotellet går jag in och köper biljetter till dansen, för att vi ska slippa stå i kö. På gallerian ropar en bekant från förr på tillfälligt besök i stan. - Men hej, visst är det du? Jo, vi är från samma tid. - Och hur är det med dig? Att mötas kan bli som att befinna sig i en roman av talboksformat, där huvudpersonen säger trevligt att träffas och berättar de senaste kapitlen av det oförutsägbara skede som kallas liv samt ställer en fråga till mig som lyssnare: Vad tror du? Kan det för en kvinna säga klick så småningom? Den här gången ska jag ta det sakta och försiktigt, fortsätter han. Har relationen inte utvecklats åt det håll som du vill inom två år, lägg ner idén, stod det i en amerikansk bok. Två år?! svarar andra, det märks ju direkt! Inom en vecka kanske eller möjligen två! I motvinden på väg mot bilen kommer en bekant från ett sydligt land och slår ut med armarna. Kärleken är viktigast av allt, säger han, särskilt i det här klimatet. Blodsmak i munnen, tänker jag, det är sånt som går över. Kanske redan på tisdag.
