Ingen kommers här, ett principbeslut, sa kulturfolket i den stora montern från norr. Och där stod vi med böckerna! Vad gör man? Vänder sig till grannen mittemot! Får vi vara med dig? Javisst, sa hon och hela gänget där det tornedalska förlaget huserade.
När det inte blir som man tänkt sig, kan det bli ännu bättre. Läsare droppade in, ja ibland blev det strömmar. Öppna famnar, ord och ögon. Iskuben mittemot, den smälte och rann. Och en gång höll mannen min på att bli bortgift.
En kollega kom rusande, jag höll inte på att hinna, sa hon och gick direkt mot scenen. Jag fastnade i kön, berättade hon efteråt. Förtur endast för monterfolk! sa vakten. Men jag ska snart prata i en! bad hon. Ställ dig i kön, sa vakten.
En sympatisk tanke egentligen, författare och läsare, trångt och nära i samma kö, vi klarar oss inte utan varandra. Förväntningar som sorlar, snart börjar festen. Men det kan bli lite vilset om gästerna får vänta på värdinnan.
Rusande genom mässan hade kollegan noterat travar till salu, på höjden och längden. Av vadå? Jo, av det man kan vänta sig.
Pappersindustrin har gjort sitt samt förläggare, lektörer, redaktörer, översättare, tryckerier, recensenter, bokhandlare, näthandlare, distributörer. Till mässan engageras lokaluthyrare, arrangörer med personal, kulturadministratörer, säljare, pressfolk, flyg och tåg, taxi och spårvagnar, hotell, restauranger. Plus några av oss som startat kedjan. Som min pappa sa när han betraktade sina barnbarn: Tänk, det här rår jag för!
Den stora iskuben får folk att stanna upp, Betrakta det rena och det klara. Mönstren som bildats. Någon därinne? Något? Handflator svalkas. Is är lenare än man kan tro.
När det inte blir som man tänkt sig, kan det faktiskt bli bättre, säger en läsare som vet vad hon talar om och en annan berättar om hur glad hon är över att ha gått igenom pärsen och kunna njuta av att få börja om. Till exempel orka besöka mässan. Ta en fika med knapriga mandelskorpor till.