Man blev bortskämd av att resa i grupp. Allt fixades bekvämt av andra men när guiden ordnade oss egna små köer på livliga flygplatser blev det att vända blicken mot stengolvet. Du vänjer dig, sa de som vant sig. Gå till dukade bord däremot, ja, tack. Hemma igen kom tanken: Laga middag varje dag? Var är personalen? Borta var det enkelt, tvätta sig med handsprit, svälja en yoghurttablett och sedan var det bara att ta för sig. Tänk att vi klarade oss från magsjuka, yttrade jag ett par dar innan hemfärd. Det skulle inte jag våga säga, varnade en medresenär. Men den som glädjer sig i förväg får i varje fall göra det en gång. Och soppor blev det, rätter med grönsaker, kyckling, lamm och köttfärs, färska frukter och tårtor, den med dadlar blev en favorit. Fisk? Javisst! I Alexandria låg de stora och tittade på oss med förvånade ögon. Den äter inte jag, grimaserade en kvinna och sköt bort tallriken. Den enda som blev riktigt sjuk var den mest försiktiga. Kanske låg en efterrätt i bakhåll i Ismaylia. Att resa i grupp var nytt. En vän som åkt på flera skrev: Egentligen är hela tillvaron, livet, en gruppresa där man får lära sig att ta ställning till sin egen roll jämförd med andras. Och guidens. Det där med roller och statusmarkeringar. Livet med dess smärtpunkter präglar oss mer än vi anar. Guiden var bekväm med sig själv och därmed även med oss. Tyckte om att rita med en pinne i ökensanden för att förklara. Kan du höra genom öronpropparna? undrade han efter ett tempelbesök. Jodå, lugnade jag. Han gick med fickorna fulla av sedlar att betala med lite här och lite där under hela resan, för det var så det fungerade. Men siffror var inte hans grej. Matematikundervisningen hade gjort honom uttråkad. Du gör bara så här, hade lärare och skolkamrater sagt och förklarat det där med algebra och bråk och tal som var upphöjda. Ja, ja, sa han, visst, nog fattar jag. Men varför?
