Hösten känns lite som nyår. Särskilt för den som jobbat inom skolvärlden där den nya siffran användes redan i september. Men det var då det. Innan man blev sin egen. Blev? skulle pappa ha sagt. Med en belåten min. Höst igen och vissa har hamnat i skarven och väntar på nåt, eller inser att nu är det nya tider och det gäller att förhålla sig. Göra det bästa av situationen, vad det nu är. Bilderna på min kylskåpsdörr visar lyckliga ögonblick. Men påminner också om livets föränderlighet. Egentligen försvinner inget på riktigt. Man är summan av allt. Livet är inte fritt fall men någonting ditåt trodde jag ibland, skriver min vän C i ett brev. För övrigt blir det allt mörkare om kvällarna och folk i farten eller de som just har kommit ut ur den, men ändå har en sorts rusning i kroppen undrar: Men hur går det? Och det är inte mig de brukar rikta sig till. Frågan ställs till mannen som när vi träffades hade åttahundra timmars komptid att ta ut plus tio veckors semester. Som fortsatte att jobba i samma hastighet fram till den magiska födelsedagen för tio månader sedan. Inte illa alls, svarar han, när det gäller vad som hände sen. Jag förstår inte hur jag hann med jobbet! Min gräsmatta påminner snart om en som kan köpas på rulle. Och en dag tog han sig an den igenvuxna gången, lyfte upp plattorna, fyllde igen alla hål med jord och sådde in. Själv saknar jag inte jobbet med dammsugning och det ingenjörsmässiga med att stapla disk i maskinen. Men klippa gräs var roligt, det minns jag. Men vad gör du? undrar folk inför den egna ledighetsplaneringen. Kan sätta mig med en bok, kan han svara. Den första handlade om den organiserade brottsligheten. Nästa var en tung en om Stalin. Därefter en värsting om Mao. Senast har läsandet handlat om Gulag, arbetslägren i forna Sovjet. De fick jobba ute i minus 55 och sova i trasiga tält, berättade han häromkvällen, man ska vara tacksam. Böcker som dessa kan rekommenderas till män som blivit pensionärer. Det finns de som har haft det värre, kan de trösta sig med.
