Hade jag inte hindrat dig, hade du inte levt i dag, säger mannen. - Jodå. Det typiska här i världen är inte olyckorna. Det typiska är att allt går bra, att bilarna hinner stanna vid övergångsstället, även om det råkar vara halt. Det typiska är att klara sig, rädda sig upp på refugen, komma undan, om så bara med en hårsmån. Och ensam hade jag sett mig för. Lite försiktighet skadar inte men för mycket krymper livet. Hör du inte på nyheterna, undrade en kvinna som i åratal stannat hemma om kvällarna. Men det typiska är inte våldet, krigen, jordbävningarna, bedrägerierna, maktgalenskapen. Att fred råder, det är det normala, att mänskor vill varandra väl, gör så gott de kan, knogar på med sina liv och säger hej även i mörker, när det som mest behövs. Det är avarterna som får rubriker, undantagen, i bästa fall vinnarna. Satt nyligen och tittade på Charlotte Kallas guldlopp. Jag blev lite trött, sa vår äldsta nära och lutade sig mot kuddarna. Inte är det konstigt, sa jag, du har ju åkt tio kilometer i högsta hastighet. Vid övergångsstället häromkvällen greppade mannen mig med sin högra hand. Nu är även den vänstra typiskt nog lyckligt opererad. Det som var krokigt hette nåt fint på franska, men nu slipper han få lillfingret i ögonen när han ska tvätta ansiktet. Ekorren kikade in genom fönstret i morse och haren har lämnat spår i snön. I solen är det redan lite mindre kallt än i skuggan. Ett gäng fåglar sitter i syrenerna och hör av sig, särskilt när fröautomaten är tom. Inomhus dråsar blad och kvistar mot golvet. När doftrankan som blommat regelbundet sen nittiofyra gick hädan, kändes det i hjärtat. Man blir så van vid det typiska att man tar det för givet. Sen du kom har det blivit glest i grönskan, säger jag. Kan det vara bredbandet? Att luften blir torr av alla apparater? Äh, svarar mannen, dom kanske äntligen kan slappna av. Gullrankan är ett undantag, piggare än någonsin slingrar den sig runt piedestalen. Och paradisträdet har verkligen tagit sig. - Men då så, säger mannen.
