Om skumpande färder med jeep över floden, om att trava runt med kompass i oländig terräng genom taggigt buskage i Albaniens bergsområden, om dålig dynamit, om att i värmen hacka fotsteg i branter tillsammans med en gammal brevbärare i yllekofta. Själv putsar jag fönster och lånar travar av böcker. I en tomhet uppstår en rad lediga stunder. När folkbristen blir akut gäller det att rycka tag i någon oskyldigt förbipasserande. - Ska vi ta en fika? Med människor blir man mer människa själv och särskilt goda dagar kommer favoritkillen på besök. Vi går ut och ser oss omkring på min gård där något är på gång i cembratallarna. - Titta, ropar han, kolla vad den där nötknäpparen gör! Äter kottar som ekorrarna ska ha till sitt vinterförråd! - Nötkråka heter den visst. - Men jag kallar den för nötknäppare. Jo, knäpp, knäpp, låter det. Och där sitter han, till hälften dold bland långa, mjuka barr, ivrigt hackande. Så inne i sin lust, så koncentrerad i sitt hackande och smaskande. När vi försöker skrämma iväg honom, då skriker han. Kan förstå hur det känns. Kottarna stora och begärliga med saft som tränger sig ut genom skalet. Undrar hur det smakar? Sött eller? Då och då ilar en ekorre förbi, bråttom, bråttom. Vinglar hit och dit under bördan. Vilar en stund under rönnen eller lärkträdet innan hon tar sats över vägen och bort till gömstället i skogen. - Vi tar skottkärran, säger barnet, och lastar den med kottar och drar lasset åt det håll dit ekorrarna springer. Vi måste skynda oss innan han hinner äta upp alla! Tillbaka efter räddningsaktionen låter det plötsligt BONK! från vardagsrummet. Vi tittar på den genom fönstret, nötknäpparen, ja, nötkråkan. Eller nötskrikan? Den rycker till, sen blir det stilla. Har flugit ända från Sibirien och nu detta. - Om den ligger kvar när vi har ätit begraver vi den i skogen, föreslår barnet. Men det gör den inte. Den som är skapt för att hacka föds tydligen med en inbyggd hjälm. Vi andra har det mer riskabelt.
