Det ringer hela tiden och frågar var är du, var är du? berättar guiden när vi en tidig morgon färdas genom deltalandskapet på väg mot Ismaylia. Plötsligt stannar minibussen, backar till ett enkelt café och strax därpå rullar en polisbil in. De uniformerade vinkar glatt. Sedan kliver Själva Chefen ut ur sin och handhälsar på mannen. Han tycker väl att du ser myndig ut, säger jag. Detta är en man-till-man-värld. Mot mig kastar han en nådig blick och ett welcome. Under några mil eskorteras vi sedan och hoppas att det bara är för att bättra på statistiken. Och vädret? Grundtips sol, Egypten består till nittio procent av öken. Denna morgon är det smog men framme vid Suezkanalen blått även ovanför huvudet. Tänk, påminner sig mannen på balkongen i Ismaylia, fyrtiosju år sen sist, häftigt va? En sjuttonårig maskinbefälselev på ett kylfartyg. Du var alltså myndig redan då, säger jag. Dagen därpå förstoras eskortdramatiken. Inuti ett militärfordon sitter ett par grönklädda män med gevär, kör mil efter mil tätt framför vårt fordon, släpper oss inte med blicken. Men plötsligt: De grönklädda viker mot Kairo och vi mot Sinaiöken. Drömmer om en oas där en fräsch toalett har himlen som tak och blomrankor hängandes neråt väggarna, som kompisen berättat om. Inte i Sinai, svarar guiden, men vill du stanna vid en oas så. En gles palmskog längs några kilometer. Ett fåtal beduiner, kameler, getter. Tre barn kommer emot oss. Går ni i skola? undrar guiden. Ibland, svarar pojken. Karamell, ber hans syster men det har vi inte. Kex? erbjuder en kvinna. Getterna tycker om dem. Bergen ligger vilande som urtidsdjur men vägen är ny. Innan mörkret faller är vi framme och checkar in på St Katarinaklostrets gästhus nedanför det berg där Moses en gång fick de tio budorden av Gud. Hur lyder era heliga berättelser? undrar vi. I grunden är dom lika, berättar guiden. Så varför bråka? Men det är väl det där med att vissa har och får. Medan andra inte.
