När ansiktet kikar ner flyter benen upp. Röda Havet är snorkelvänligt även om vintern och den stora gråa fisken med blå ryggfena tror sig vara chef men de karamellrandiga håller sig undan. De ljusblå håller ihop i stim medan en röd simmar ut och in mellan reven innan han stannar till och gnager på en korall. Glider lugnt ovanför händelserna men hisnar plötsligt, hur djupt skulle man sjunka om man sjönk? Trettio meter? Simmar snabbt (nåja) fram till bryggan, hivar mig upp via stege och säger: Pröva, det är kul! Egypten, sa doktorn i höstas, jo, men du kanske inte får ut så mycket av det. Det har ju gått jättebra, tycker mannen, han, vars snorkel nu sticker upp. Han vågade. Fast det visste jag ju redan. Han vågade ju mig. Efter Sharm el Sheik landar vi dagen därpå i Kairo och snart bär det hemåt. Först efteråt vet man vad som fastnat. Där är en du känner, sa mannen förra veckan när vi i trängsel väntade på tåget till Luxor. En ung tjej vinkade glatt. Två besök på hennes jobb, toan på ett lyxhotell, två egyptiska pund (tre kronor) och hon log som om jag försörjt hela släkten. Sista dagen och Böjda pyramiden ska hinnas med liksom den Röda. På väg dit färdas vi längs en kanal. - Varför är det sopor i den? undrar en kvinna i bussen. - När regeringen talar om för folk hur de ska göra tänker de, äh, de är korrumperade och gör tvärtom, berättar guiden. (Varför tutar alla nu? undrade vi i Luxor. Jo, sa en egyptier, som en protest mot skylten Överkorsat Signalhorn.) Ett par kamelridande turistpoliser ställer sig intill oss vid Böjda pyramiden. Skylten intill har fallit, länge legat upp och ner. - Varje månad kommer chefen hit och inspekterar men inget händer. Vi får betala för bussen och för varje turist men vad gör dom med pengarna? Många spärrar har passerats dessa femton dagar, vid utrikesterminalen ännu en och så visa passet igen. Vakten tittar noga, ler stort. - Ibrahimowitz! säger han. Ibrahimowitz? Första gången stod vi som frågetecken, numera håller vi med. Zlatan förstås. Den ende svensk de känner till är en riktig stjärna. I planet på väg hem glömmer jag min anteckningsbok i stolsfickan. Upptäcker senare att det mesta har skrivit in sig i mig.
