Jag står vid övergångsstället med ispilar mot ansiktet. I korsningen fastnar en bil i en driva samtidigt som två andra gasar i bredd för att komma igenom en snövall. Den fjärde är chef och tutar åt alla som sitter fast. Det hjälper inte. Vintern har i år kastat snö och kyla över hela landet. Förra helgen var jag söderut. Har just klivit på en buss när historien börjar. - Är det ledigt här? - Ja, svarar kvinnan som kurat ihop sig under en pälsliknande kappa. Om hon fryser, varför sitter hon då närmast dörren med benet utsträckt mot gången? - Jag har frusit ända sen Kalmar, berättar hon, bussen var helt utkyld när den startade. Själv flög jag till Stockholm igår, bjuden på kalas om kvällen. Vännen som fyllde såg ut som förr, men såväl han som hans kvinna har fått sina törnar. Att bli gammal är härligt, sa han, alternativet förfärligt. Tog bussen till sonen och svärdottern i morse, cirka femton mil. Det är nära när man längtar och redan är det hemväg, flyget går ikväll. Kvinnan bredvid mig i bussen fryser fortfarande, trots att hon berättar om barnbarnets kalas i Kalmar. Han fyllde fjorton och var så glad att de kommit. Dessutom fanns ett som var nio. - Här vid fönstret är det varmare, ska vi byta plats? - Nä tack, måste sträcka ut benet, säger hon, det är knäet. - Vad har hänt? - Vet inte, en sträckning kanske. - Reparil är bra, säger jag. - Jaha, men jag brukar inget ta, svarar hon. - Inte jag heller. Men det funkar. Maken är inte med hem, berättar kvinnan, han jobbar på Öland. - Denna vackra stad, säger hon, när vi åker in mot Stockholm i vitt. - Du kommer nån annanstans ifrån? - Helsingfors. Men vi bodde länge på Öland. En dag beslutade vi oss för att flytta, överraska sonen som bodde i Stockholm. När vi ringde sa han: Och jag som köpt hus i Kalmar för att komma närmare er! Det som skulle bli så bra blev tvärtom! I åtta år har vi haft det så här! suckar hon. Tio dagar senare, vid ett övergångsställe hemma i Luleå, tänker jag på den där kvinnan. Som i åtta år har suttit fast i en sorts driva. Jag velar, sa hon.
