Det är så roligt att se er, jag blir så avundsjuk, sa en ensamresande i vår grupp, och ändå är ni inte alldeles unga. Som om känslor hade ett bäst-före-datum. Och då menar jag inte avundsjukan. Hemma igen fortsätter vardagen. Man får ta hela paketet som mannen säger när jag blir fiberaktig. Var dag bär glädje i sig. Inte så att man går och skrattar hela tiden utan mer som en japansk papperslykta, den där som blivit så populär. Som lyfter mot himlen av värmen. Och när man landar är han kvar. Enda nackdelen med att vara två är att även tiden fått vingar. En ensamboende kollega som väntade på att någon skulle uppenbara sig och fixa en avbruten data-telefon-tevekommunikation sa att för honom var det precis tvärtom. Okey, sa jag, du kan få lite hastighet av mig. För man vill ju hålla på länge. I brevlådan dimper villahemförsäkringen ner. Där står bland annat att det bara är jag som bor i huset. - Vad tycker du? - Bäst att du ringer och ändrar, säger mannen. Dagen därpå blir det att lyfta luren, knappa in allt som ska knappas in och sedan vänta. Väntan får tiden att förlängas. Kanske vore det en lösning? Att dagarna i ända sitta och ringa runt till knappa-in-ställen. Till slut svarar en människa, ung i rösten. - Vad har du för problem? undrar han. - Inget alls, säger jag. Men du förstår, jag har blivit med man! - Jaha, svarar killen och låter förvånad, kan jag få hans personnummer? Som om han tänker att honom har hon väl ändå hittat på. - Försäkringen borde bli billigare, eller hur? När man har någon som kan kolla att man inte glömt plattan på. Någon som låser dörren om oss. Med mera. - Vänta, ber killen, jag ska räkna på det. Lite dyrare blir det, få se, sjuttioåtta kronor om året. Det är tretton år sedan någon stod med sitt personnummer bredvid mitt på ett försäkringsbesked. Det känns väldigt romaniskt. Och när han är på hemväg från sitt jobb ringer jag upp: Kan du åka förbi och köpa grädde och linfrö? Grädde och linfrö, en intressant kombination. Två ord för det goda livet.
