Klara färdiga gå! Vi startar som vanligt i hallen, åttaåringen och jag, pinnar på genom allrummet och går i mål mot bokhyllorna i vardagsrummet för att sedan vända och ösa på i full fart åt andra hållet. Det var han som började, när var det? Var han två ungefär? Senast jag vann, var det för att jag drog honom i tröjan. - Jag vill också! ropar lillasystern, två och ett halvt. Hon får vinna och verkar tycka att det är springet som är roligast. Efter maten vill storebror titta på senaste avsnittet av Världens undergång med bonusfarfarn framför datorn och lillasystern hämtar böcker. Jag vet att du kan läsa, säger hon, när jag tvekar inför ett fullvuxet val. Och Världens undergång, det låter definitivt barnförbjudet. Serien är bra, tycker den store mannen liksom den lille, det är historia, en detaljerad skildring av andra världskriget. Själv minns jag barndomens kalla-kriget-broschyr om vad som gällde Om kriget kommer och om nätterna kom det. Jag sprang och jag sprang men kom ingen vart. - Kan man bli soldat? undrar åttaåringen. - Jo, svarar jag som hunnit bli farmor, men då får du inte tänka själv. - Hm, säger han, men simlärare kanske. Morgonen därpå finns en fråga i DN. Hjälp och panik! skriver en kvinna i Stockholm och berättar: Jag är blixtinkallad som barnvakt åt mina barnbarn, sju och tio år gamla, de är "rumsrena" och kan tas med var som helst. För att göra det lätt för mig tänker jag bjuda på middag ute. Känner ni till något ställe där man har rolig miljö, undrar hon. Redaktörens svar blir: Det är förmodligen på grund av sådana här behov som trollerirestaurangen Magic Bar existerar. Själva tar vi det lätt. En dag drar åttaåringen med sig våra tre mindre till kallförrådet som förvandlas till kontor med nyhetsutsändning. Det har vänt, säger han om finanskrisen. En stund senare kommer dramatiska rapporter och kontoret blir ett skyddsrum dit alla måste bege sig. Innan oron får fäste signaleras tack och lov Faran-över. Det känns gott att vara i händerna på magiker. Man får sån lust att springa.
