Trycker i gång datorn och där kommer ännu en påminnelse om att någon bjudit in mig till Facebook. Du skulle säkert få många vänner som du inte känner, sa väninnan från huvudstaden. Hon är även med i Twitter. Vår gemensamme kompis berättade att de numera knappt hinner säga vi måste träffas, innan de rusar vidare. Facebook hjälper dig att hålla kontakten med vänner och familj, står det. Där kan du lämna ut ditt ansikte och ditt privatliv, öppet och gratis för alla att använda sig av i vilket syfte som helst. Och den som gått in, kan aldrig gå ur. Facebook kräver att du uppger ditt rätta födelsenummer för att kunna tillhandahålla ålderanpassat material, påpekar de. Finns det någon som längtar efter det? När jag var ung var jag väldigt gammal. Sen vände det. På brevlådan ute i snön finns en gul remsa: Ingen reklam, tack. Inför en konferens i Aten plingade det till i väninnans mobil. En lista på vilka delegater som skulle anlända samma dag, varifrån och med vilket plan plus landningstid. Det kändes lite konstigt, sa hon. Senaste påminnelsen från Facebook var en smula desperat. De här är redan med, du kanske känner dem? stod det. Och där dök de upp med bild och namn, personer som jag i olika sammanhang haft kontakt med via mail. Jaha, tänkte jag, det är där de är, när de inte är där de är. Vet de om det? Som motvikt kommer nu stressade experter från när och fjärran för att tjäna pengar på att lära folk att lugna ner sig. Det kallas mindfulness. Man får ta en dag i taget och ta den som den kommer, sa min gamla svärmor helt gratis. På nittiotalet började man prata om att informationssamhället. Det var inget nytt för oss som växte upp i små byar. Man kändes igen på släktdragen redan innan man var född. Nu åker fotografer omkring i hela landet och tar bilder på var vi bor och på vilka som just då råkar finnas där utanför. Som förr vid ett fönster sitter man vid datorn och spanar. Och den som vill hem till oss behöver inte ens fråga en människa efter vägen. Snart är hela världen en by. Det låter liksom gulligt.
