När vi ändå ska till Stockholm, kanske vi kan ta Paris? Knappt hade min tanke hoppat ut förrän mannen satt sig vid datorn och knappat in diverse avgångar och hotell. - Vad tycker du, ropade han, kom och titta, vi väljer väl det mest centrala? Han behövde ingen betänketid när det gällde mig heller. I somras kom en tjej fram: Hur länge ska man behöva vänta? sa hon. När du slutat, sa jag, då! Alla säger det, suckade hon, men jag har väntat och väntat och inget händer, hur länge ska man behöva vänta egentligen? Paris? Det pillrar i knäna. - Snorkigt och svårkommunicerat, summerade en bekant, ändå hade hon längtat dit sedan länge. - Ta t-banan till Trocadero, sitta på en servering, ta ett glas champagne och titta på folk, sa en annan med nåt saligt i blicken. - Det funkar väl lika bra med kaffe, sa jag. Det började en vinterdag år 2008. Vi tog en promenad på isen vid Norra hamn, väninnan och jag. Benen gick men huvudet var inte med. Ett gäng turister passerade skrinnande, skrattade och pratade franska. Genom det svarta och ovissa flög tanken: Blir det liv ska det bli Paris. Paris! föreslog mannen ett halvår senare. Vi hade just träffats. Staden var oskriven även för honom. Kunskaper i språket? Non. Till och med amerikanska presidenter talar perfekt franska i deras television, allt sägs vara dubbat. Viljan att gå med i EU påstods i huvudsak handla om att vi andra då av nödvändighet skulle lära oss språket. Utlänning heter enligt parlören étranger, ett ord som även betyder märklig, underlig. Nära till allt, sa mannen om hotellet. Att efteråt göra som jag, gå in och kolla tidigare gästers omdömen, var ingen bra idé och ifall någon av oss skulle klaga, skulle jag inte få medhåll ens av honom. Under fyra månader bodde han i husvagn i Kalahariöknen. I Himalach Pradesh på 3.200 meters höjd var det noll grader om natten i rummet. Boendet samt en påse cashewnötter delades tidvis med en råtta.
