Hur går det? brukar folk undra när jag just kommit igång med att flytta den ena foten framför den andra. Det där med att röra sig en längre sträcka något snabbare än en vanlig promenad började på åttiotalet. Hade innan dess då och då tokrusat en trekilometerssträcka och kommit hem illröd och med blodsmak i munnen. Sedan blev det tal om tjejmil. En hel mil? Omöjligt! Men med anmälningsblanketten följde ett nybörjarråd från Ewy Palm: Jogga i tio minuter så sakta du kan. Jogga lika lugnt tillbaka. Men morsan, ropade barnen som då var barn och cyklade bredvid, det går faktiskt fortare om du går! Minns musiken, publiken, en stämning av fest och det skönt anonyma med att ta sig fram med tiotusen före och tiotusen efter, vissa valde visst att gå och ingen bekant fanns i publiken. Hemma igen ringde kompisen och sa: Du gick i alla fall inte. Hennes man hade råkat knäppa på Sportspegeln. Kameran hade i flera sekunder följt min kamp mot en uppförsbacke. sen blev joggandet en vana. Rörelsen, känslan av att det var möjligt och sedan komma hem svettig och liksom upplyft. Om jag inte hade sprungit hade jag inte överlevt min skilsmässa, sa en kvinna. Även för mig har livet gett anledning. Sorg, oro, frustration. Eller lust till rörelse helt enkelt. Numera händer det året om, ofta som en ren meditation. Hur har det här gått till? tänker man när huset plötsligt närmar sig. I dag porlar våren längs gatorna. Tänk att man orkar sin sexkilometers även i år! Du är snabb, brukar mannen tycka rent allmänt. Han har aldrig sett mig lunka. Ett par killar står och grejar vid ett elskåp. - Det går bra det där! hojtar den ene. Vad den andre anser framgår inte. Det är sol i ansiktet och fåglar som piper. Många, som lillflickan sa när de flög förbi. Pinga, brukar hon uppmana och snabbt flytta sin ena fot framför den andra. Men varför springskor idag? Jo, när hjärncellerna inte ids släppa ifrån sig tankar och idéer kan man alltid lunka iväg och kolla om det inte går att skaka loss några.
