Lyhört: Kommunikation

Sonen lämnade just av oss, svärdottern smög iväg tidigt, lärare gör så nuförtiden. Sonen inte bara skjutsade, först kånkade han våra boktyngda väskor uppför de branta trätrapporna mot bilparkeringen. En i vardera handen, jag bara gapade över hur lätta de tycktes vara. Allt handlar om kommunikation. Annars hade vi inte stått här mannen och jag på väg till Göteborg. Då hade det bara varit jag. Nä, inte ens det. Hade han inte helt oväntat klivit fram den där kvällen och bestämt sig för att bli min hade boken inte blivit av. Redan som liten ville jag ha böcker med ett lyckligt slut. -Tänk att man står här och lever! flyger tankarna när tåget glider in. - Exakt i tid även i dag, säger mannen, Sverige är otroligt! Grannen skjutsade till Kallax i går, flygbussen tog oss till Stockholm och via tunnelbana blev det lunch vid Slussen. Bästa utsikten i stan, sa väninnan. Här har vi en till, tänkte jag när vi möttes första gången. Det var därför vi gick seglingskursen, brukar hon säga. Ingen av oss har numera tillgång till båt. Hon rusar till jobbet och vi tar tunnelbanan. Eftermiddagskaffe med fikakompisen i huset som i åratal fick mitt hjärta att bulta. Där! Tredje våningen! Och det gjorde inte ont längre. Sen blev det buss till sonen. Även X-2000 håller tidtabellen. De som kliver in i vår vagn ser ut som bibliotekarier. Men hej! ler en kvinna som redan suttit in sig. Vi gick författarkurs ihop på åttiotalet, hon är numera berömd. Samma frisyr som då, samma kvinna. Det var nåt särskilt med den där kursen, säger hon, nåt med kommunikationen. I Göteborg blir man inte ens förvånad över att rätt spårvagn anländer när vi behöver den. - Tänk om folk inte törs komma till bokmässan, sa en bekant innan vi åkte, svininfluensan du vet, folksamlingar. - Eller om dom går omkring och hälsar med armbågarna, hur kul är det? sa en annan. Men de kände inte göteborgarna.

Lyhört: Kommunikation

På järnvägsstationen i Norrköping står vi intill rälsen och väntar på regionaltåget som ska ta oss till Katrineholm.