- Jag vill åka till Ostia Antica, sa mannen i morse. Fast jag är redan en ruin, svarade kroppen och ville bli kvar i sängen. Hängde dock med till järnvägstationen där vi letade rätt på lokaltåget som skramlande tog oss dit. Solen lyste som för tvåtusen år sen, men av Roms gamla hamnstad fanns bara rester kvar. Vi råkade ta livet i fel ordning och kom in via begravningsplatsen. Kroppen skyndade snabbt vidare. Efter timmar på nötta stenar sa mannen: Det här var verkligen imponerande, nu fortsätter vi! Nej, sa kroppen och munnen släppte ut: Orkar inte! Solen sken, fötterna släpade. Mannen såg ut som: Hon är inte den jag trodde. Nu har du mött din överman, sa svägerskan när vi träffats, honom ska du vara rädd om. Och som vi har traskat. Colosseum var verkligen kolossalt och Pantheon en oväntad skönhet. Även till Vatikanen blev det fot för fot. Gränsen visade kameror, vallgrav och spetsigt staket men tog man trottoaren var det fritt fram. I den väldiga St Peterskyrkan la jag handen på Petrus fot, det sägs ge tur. Och förutom den dagliga aftonbönen har jag en gång klappat Abraham Lincolns näsa av guld i Springfield, USA. Man är en lyckans ost. Vi bestämmer varannan dag, sa jag innan resan och då ska den andre säga: Ja, vad kul! Det är väl att krångla till det, tyckte mannen. Men i tisdags var det min dag. Ville bland annat hyra roddbåt i den lilla sjö som hörde till parken Villa Borghese. Hm, sa mannen, 3 euro var för tjugo minuter! Men efter ett par årtag piggnade han till: Vilka stora fiskar! Så mycket mat! Att inte de hemlösa smyger dit och drar upp dom! Och gör upp en eld och grillar! Några sköldpaddor dök också upp runt båten men de flesta slappade längs stranden, skal vid skal i hundratal, vissa liksom omlott. Inte konstigt att sköldpaddor lever länge. Lutar mig nu bakåt i lokaltåget på väg hem från Ostia Antiqa. Stackars mig, klagar kroppen, längtar till sköna sängen. Titta, säger mannen. En karl kliver in i kupén, bärande på en kartong. Ser ut som om han själv bodde i en. Lyfter ur ett par höns, sätter ner dem på golvet. Vid varje stopp har han ett sjå med att se till att de inte smiter ut. Placerar ett par kapsyler på golvet, häller upp lite mjölk. När hönsen tagit sitt häller han tillbaka det som blir över och torkar omsorgsfullt av kapsylerna. Det där med min förkylning känns onödigt att ens nämna.
