Vi står i växthuset och ene grabben lyfter upp sina förhoppningar, ringblommor ska det bli och blåklint. Mina har kanske redan kommit upp, säger den andre.
När det gäller pojkarnas odling väljer jag den säkra linjen, berättar mamman och öppnar sin påse med en bild av en ståtlig blomklocka från Alperna. Det hon pillrar ner i jorden ser ut som grusdamm.
Du kan alltid reklamera, säger jag. Äh, svarar hon, blir det inget köper jag plantor.
Borde ha gjort det här för veckor sen, men jag vet inte vart dom tagit vägen, fortsätter hon.
För mig är det åren som susar förbi. När jag kom in i familjen var pojkarna två och tog betäckning bakom sin pappa. Då kände vi ju inte dig, säger de nu och närmar sig sju. Anita, när ska vi gå till bäcken? undrar de.
Aldrig att man hinner vänja sig vid våren. Eller vid åren. I skogens skugga ligger en stadig snödriva och tror sig komma undan med livet i behåll.
På andra sidan drivan porlar bäcken kall men glad. När det tävlas om vilken pinne som ska hinna först genom vägtrumman ropar den tävlingsinriktade: Jag vann!
Brorsan tävlar inte. Han petar
i bäcken med en lång gren som han kallar spoven. Med sin långa näbb är den som gjord för att fånga pinnar och dra dem mot strandkanten.
Vart tror du bäcken går, undrar han men vet bättre själv.
Han och brorsan kliver i sina stövlar intill det strömmande medan jag förflyttar mig en bit upp för att hålla mig torrskodd. Känner ni vad gott det luktar, säger jag med grandoft i näsan. Grabbarna tittar upp och konstaterar: Dina skor är trasiga.
Jag vet. Köpte nya igår. Tog av den ena och sträckte fram. Har ni likadana fast nya? Expediten hajade till, blev rosa i ansiktet. Det händer rätt ofta nuförtiden även om jag aldrig fattar varför. Många springskor har det hunnit bli men alla har varit vita. Pegasus, sa expediten och försvann. Inuti kartongen han hade med sig låg ett par djupt rodnande rosa. Nu står de hemma i hallen och är fina.
Tillbaka genom skogen över knakande grenar är det tomt på gården, förutom hästarna i hagen och hönsen i hönsgården. De vuxna traskar längs den enskilda vägen. De ser oss inte, de hör oss inte. Vilka björkar ska bort, vilka får vara kvar? Inte bara björkar sitter löst. Och aldrig att man vänjer sig.
Och där kommer Tasse smygande över gårdsplanen! Undrar om han minns lägenhetstiden? Hur han sen letade efter matte till och med i garderoberna? Nu sträcker han ut sig i solen och spinner. Inne på sitt tredje liv har han ännu fyra kvar.