Vad är det för kryp? - En hoppkuse, tror mannen. Nä, en flygkuse är det, fortsätter han, fångar den i handen och utvecklar ämnet med termer från hembyn i Ångermanland. - Det finns hoppkusar och sprättkusar och flygkusar och krypkusar. Efter två år ihop kommer fortfarande något överraskande. Stråsäd, sa han häromdagen, känner du inte till ordet stråsäd? Nä. Men hässja hö, det minns jag. Och hur det kändes att gå barfota på grusvägen. Den som rörde sig genom somrarna över Norra Myren gjorde klokast i att hålla munnen stängd, men kusar? Nä. Nu är nu och nu är det mitt i sommaren igen, täcken har lagts åt sidan och vädringsfönster gör ingen skillnad. I dag skulle det regna och då blev det sol. Igår var det tvärtom. På tallhed trivs inga mygg, vi bär ut tallrikarna vid de flesta väderlekar. Sommarn vill inte ha några väggar och tak, möjligen markiser. Särskilt bra dagar blir det att sätta även gäster i rörelse i köket, som att räkna bestick och bära fram ett extra bord och stolar som fyller altanen. - Hur vill du ha salladen? undrar min kompis, sedan hon tagit sig an färskpotatisen. - Gör den som du vill. - I dag känns det mycket bättre, säger hon, idag delegerar du. Den här dagen kommer jag alltid att minnas, tänker man och tar bilder som går att zooma in och ut. Men sätt dig, säger nån medan jag hämtar nåt och sen blir det bad. Vad gör du? ropar lillasystern när storebror blir fisk. Jag doppar hela huvudet, hojtar hon glatt, böjer sig fram och blöter sitt hår. Vattnet bubblar av hoppande, doppande, simmande, stimmande barn. Plus mannen förstås och jag. Han? Förr brukade det bli en gång per sommar, när han slog vass vid stugan. Sen träffade han en njutningsmänniska. I vattnet kan man se varandra i ögonen. Långa kommer på samma nivå som korta. Blir hoppkusar, sprättkusar, flygkusar, krypkusar medan mellanåldern sitter stilla på det torra och tittar. Från barndomens stränder minns vi inga vuxna. Barn fick man bli sen. Och det där med stråsäd? Korn och vete, havre och råg, säd som växer på strå.
