Ute på Arlanda isig kyla, januari. Inne i det thailändska planet stod flygvärdinnor i dräkter av siden på rad med lotushälsning och sa: Sawaddi ka! Det kändes som på film.
Mannen hade bokat vanlig biljett, i lumpen lärde man sig sova varsomhelst, brukar han säga. Jag vek åt andra hållet men när en späd kille ur personalen kom för att greppa mitt tunga handbagage hivade jag upp det själv ovanför stolen, den helt nerfällbara. Hur gör man sen med all denna uppassning? Ler och tackar, ler.
Framme i värmen hajade kroppen till, vad är nu detta? Skönt, sa mannen. På hotellet kom en flicka fram och sa: Fri massage ingår! Nej tack, svarade mannen, nu vill vi bara sova. Slocknar i dubbelsängen intill mig på två sekunder. Hans kroppsklocka är två om natten, min är lite lurad. Tryckte ner stolen till säng 16.30 när ljuset släcktes i kabinen, väcktes till frukost 22.30.
Redan halvvägs till Australien? En dröm? Nä, aj! En öm punkt hör av sig bakom vänster axel. Borde ha bett flickan om massage just där, efter vilan. Men vi sa ju nej tack direkt.
Satt under resan bredvid en kille som i åratal åkt till Tokyo i affärer. I Japan gäller det att ha tålamod, sa han, när man ställt en fråga samlas alla i gruppen för att diskutera vad frågan var.
I början försökte jag skynda på genom att förklara, fortsatte han, men då tog processen dubbelt så lång tid. Först när alla är överens om hur frågan ska tolkas, blir de redo att diskutera sig fram till ett svar. Det kan kännas segt men vi i väst är ofta lite väl snabba. Redan när frågan börjar formuleras har vi svaret klart för oss. Det blir ofta missförstånd både i arbetslivet och privat, var hans slutsats. Ja, vem genar inte i tankegångarna och släpper ut nåt utan att tänka efter? Efter denna insikt slocknar även jag.
Vi ska väl kolla på stan, tycker mannen långt senare, medan han masserar min ömma punkt. Varifrån kommer ni? undrar taxichauffören som kör oss till tågstationen Lat Krabang. Visar honom bilden av huset i snön, jag tog den just innan vi åkte. Han blir stum, tittar på oss, skakar på huvudet.
Stationen blänker. I vagnen råder vänlig tystnad. Småhusbebyggelse susar förbi och risodlingar, skyskraporna närmar sig. Massage, erbjuder fina flickor på stan och det doftar mat. I ett fönster skymtar thaiboxning. Viker in på en tvärgata för att komma undan det dånande flerfiliga. Slår en signal åt hemmahållet. Är inte här än, men kanske imorgon.
Senare vid kanalen: Häftig musik i öppen lokal, gympa med danssteg. Kom in, vinkar en kvinna och kroppen kan inte låta bli. Att mina ben ibland sparkar åt ett annat håll än de andras kan bero på tidsomställningen.