Alla löv har blåst ner från träden. Himlen är vilsamt grå. I vardagsrummets läsfåtölj sitter mannen och gymnastiserar sin högra hand enligt ett schema. Sen sätter han sig framför datorn i sitt rum och sorterar bilder från sista mosterns begravning. Hur de sitter där på begravningskaffet, hur de går omkring i rum som ska tömmas. Hans släktingar i närbild, för mig är de nya. En systerson tittar på mig med mannens ögon. Jag går in i skrivrummet, slår på datorn. Ännu en inbjudan till Facebook. Hur har folk tid? Du skulle säkert få många vänner som du inte känner, sa en som är med. I stället tittar jag ut genom fönstret. En liten vit bil står gästparkerad på gräsmattan. Kompisen har åkt till en fransk stad tio mil söder om Lyon för att överraska lillasystern som fyllt sextio och från Berlin kom det tredje syskonet, en bror. Systerdöttrarna hade arrangerat det hela. - Vad roligt att ni har så bra kontakt, sa jag, fast ni bor utspridda! - Om man inte hade släkten, svarade hon förvånat, vem skulle man då ha? Varje år pratar hon om döden med sina barn, vare sig de vill det eller ej. Mostern hade inte sovit sedan Berlin bombades, ändå blev hon hundra. Du har säkert ärvt hennes gener, sa jag. Själv har jag ärvt både det ena och det andra. Pappas berättarlust och opraktiska handlag, mosters fingrar med artrosen, fasters oro. När jag hör ambulansen tänker jag oj, bara det inte är Rune, sa fastern till sin lillebror som då var sextio plus. Och varför skulle det vara det, muttrade han. En kvinna sa: Oro är priset man får betala för att inte vara ensam, utan någon att oroa sig för hade man bara sig själv. I snart två veckor har den lilla bilen stått på vår gräsmatta. Ska bli roligt att få höra hur det blev, säger mannen. Kompisen har en pacemaker och passerar säkerhetskontrollerna på utsidan, varpå uniformerade kvinnor kommer fram och masserar hennes kropp. Samma behandling fick mannen helt nyligen. Slumpgeneratorn, sa säkerhetskvinnan men han tog det som en komplimang.
