Det bästa med att vara frilans är att råda över sin tid. Mannen körde iväg till jobbet redan vid sextiden. Själv virade jag in mig i täcket och somnade om. Efter middagen börjar han prata om att byta däck. Det är ingen glidare man fått i huset. Men våren är ännu kall, det kan vänta, tycker jag, för tänk om det blir iskallt regn eller snö. Cyklade till stan i eftermiddags i vintermössa och vantar och försökte hitta nåt att ta på mig, helst något lätt och skönt att använda som jacka. Men inget ropade ta mig, ta mig. Gick dock förutsättningslöst samt med positiv inställning från affär till affär helt hastigt för överallt dunkade musik och öronpropparna hade blivit kvar därhemma. Förutsättningslöst, hm, helst en kavaj i linne som den jag köpte i maj år nittionhundranittiosex fast ny och utan axelvaddar. Men där den fanns den gången fanns den inte nu. Och i en dyr affär där det var tyst sa expediten hej och försvann när jag kom in bärandes på en liten påse från H&M. En blus var det för hundrafyrtionio kronor. Det brinner inte i min ficka precis, säger jag medan vi plockar bort efter maten. Men det gjorde det i farsans, berättar mannen, jag gick bakom honom och såg när det började ryka. Även min pappa rökte pipa. Och svärfar. Tyvärr även maken och åren dom går och här står jag och stökar i köket med en ny. -Det verkar som om min ena axel lutar mer än den andra, titta, behåbandet glider ner men bara på den högra sidan, jag har väl börjat degenerera. - Ja, håller han med om, nu krymper vi. - Fast det gör inget när man har sällskap. - Sällskap på väg ner, säger mannen och drar fruntimret intill sig. För att senare släppa taget, gå ut i hallen och dra på sig fleecetröja att ha under blåoverallen. Själv slår jag mig ner vid datorn, som frilans gäller det att gripa tillfället, se vad det ger ifrån sig. Pling, låter det och så pling igen! Ett fälgkors som faller mot cement. Ett riktigt vårljud.
