Det är sällan jag går på stan numera. Förr gick jag även om det inte fanns en lista att pricka av. Det var nödvändigt att strosa fram längs gatorna och märka man inte var ensam, att det fanns andra som rörde sig, andades, levde och var det en turdag kunde man bli stående, pratandes med en kompis eller bekant som inte var så förfärligt jäktad. Idag är det ärenden som gäller. Prickar raskt av det ena efter det andra. När hjärnan suckar till blir det att vika in till ett café där lugn råder och pigga upp sig med en cappuccino. Ett par kvinnor sitter snett framför mig, väninnor verkar det som, med tanke på hur den ena lutar sig fram mot den andra. Annars är det tyst. - Men du skulle ha sett hur stirrig han var, säger kvinnan som verkar vara van att bli lyssnad till. - Han blev väl orolig. Vi skulle ses där nere men när jag kom ut från damrummet var det så mycket folk så jag gick ut och väntade, svarar en röst mer försiktigt. - För det behövde han väl inte stimma runt bland dina kompisar och fråga efter dig, hur mår du egentligen? - Vi har det jättebra, försöker den försiktiga. - Allvarligt talat, vad har ni gemensamt, säger den bestämda. - Stark attraktion, svarar den försiktiga, och vi blir så lugna av varann. Du minns ju hur jag hade det innan. - Men ändå. Alltså Gittan. Jag tycker synd om dig. - Du har ju jättemånga kompisar, påpekar den försiktiga, även om jag är upptagen. Och jag har aldrig haft åsikter om dina pojkvänner. - Hänger du med på IKEA på lördag? envisas den bestämda. Och sen kan vi ta en sväng in till Finland, sova över kanske, kolla läget. - Nä hörrudu, säger den försiktiga och den plötsliga skärpan i rösten skulle kunna klyva en bakelse, Bosse och jag, vi firar tre år till helgen. Märker du inte att hon styr över dig, brukar han säga. Min kopp med cappucino är nu tom. Att jag orkat sitta kvar är ännu ett bevis på hur mycket jag tål idag jämfört med ifjol. Men Gittan?
