Lyhört: På väg hem från Madeira
Ingen fågelsång i stan, inte i den frodiga naturen eller ens i trädgårdarna, förutom papegojorna i Botaniska som skrek och gjorde konster bakom galler. Det är vinter även här, fast det inte märkts. Men nu! Någon har hittat notbladet och satt igång. - En koltrast! säger biodlaren från Uppsalaslätten. - Mmm, instämmer hans fru, väverskan. Kanske tror den att det är vår? Eller firar att solen går upp! Vi andra har koncentrerat oss på solnedgångarna. Bara ta hissen upp till hotellets takterrass när det börjar bli dags och blicka mot öster. Där! De vita husen uppåt berget blev rosa som i en film. Sedan vända blicken mot stan och katedralen och häpna över att den stillsamma himlen prick klockan arton förvandlades till en flammande. Västerut, i fiskebyn Camara de Lobos bland annat, sägs havet sluka solen. Undrar hur det låter? Slörp eller? Vi åkte dit en kväll, mannen och jag, satte oss på uteserveringen vid kanten av den stora Atlanten och väntade medan det glödgade klotet föll och försvann. Efteråt fräste det om dyningarna. Tänk att få vara här med dig, sa jag, och att du dessutom följer med mig hem! Länge var det huset och jag. Det var det normala. Sen blev man patient bakom varmgula draperier och kanske skulle det inte ens bli något sedan. Jaha, det var detta, tänkte jag, men det var det inte. Tvärtom. Om vad som väntade hade vi inte den blekaste, varken mannen eller jag. Att livet skulle vända på fläcken. På flygplatsen i Funchal, som byggts till med ett pelardäck för att planen inte ska göra som solen gör i Camara de Lobos, byter vi adresser med de nyfunna vännerna. Att inte mötas igen vid frukosten blir en saknad. Och Madeira! Men alla går vi ombord utan att tveka. För vad skulle vi göra här hela tiden? Det viktigaste finns ju åt hemmahållet.
Så jobbar vi med nyheter