- Hur är det själv då? undrade den unge man som jag känt sedan han var ett litet barn. - Tiden går alldeles för fort, sa jag, man hinner ju aldrig ha långtråkigt. - Det är väl bra, tyckte han. - Jo, fast då tar den ju snabbt slut. - Hellre snabbt och roligt än länge och långtråkigt, sa den unge mannen. Som ung ser man ofta en lång och obruten sträcka framför sig. Idag är det fråga om man när man ska hinna hämta lite påskris och hur är det, ska vi handla nåt särskilt till helgen? Som barn spelades sorgemusik i radion på långfredagarna eller kändes det bara så? Nu åker vi iväg och pimplar, sa pappa, kanske var det minnet av mamman som dog i tbc när han var sex. Hål borrades i isen, sen satt vi i timmar under himlen och väntade på napp och drog abborre innan han gick mot land i sina stora stövlar för att göra upp en eld. Nu är det fika, ropade mamma. Ofta var det gråväder, solen kom senare under helgen som en uppståndelse. Minns en gång när en pytteliten abborre blev sugen på mask och själv hamnade på kroken. Strax högg en gädda som knappt gick att dra upp genom hålet. Katten på råttan eller den enes bröd och så vidare, långfredagarna kan dyka upp när man minst anar det. Stackars Jesus, men jag tror att han svimmade vid första spiken, som barnet sa. Nuförtiden behöver inte ens långfredagen vara långtråkig förutom för den som oönskat lever ensam. Då kan en rad lediga dagar när alla andra gör något med varandra kännas både långa och tunga. Den senaste var dock annorlunda. Då var jag för trött för att ha det långsamt men piggnade till av vänner och av ett besök av en påskkärring med röda kinder och prickar målade på näsan. I veckan landade ett påskkort i brevlådan samtidigt som snön rasade från taket. Kortet var gult med liljor på och entillönskan om många pussar. Strax därefter kom mannen hem och sa: Ska vi göra nåt särskilt? Passa på att ha en skön PÅSK kära läsare! När man vänder sig om kan det redan vara pingst.
